De flesta kvinnors strävan att vårda sitt yttre är ett faktum, inget fel i sig, alla gör som de själva vill och det de mår bäst av. Det jag dock funderat kring är behovet och trycket runt kvinnornas omgivning om att de ska lägga ner tid och pengar på att bekämpa det yttre föråldrandet. En djungel av cremer och ansiktsmasker som ska reducera rynkor och släta ut hud, hårfärger som döljer gråa hår, en uppsjö av underkläder som trycker in, stramar åt, lyfter upp kroppens olika delar. För de kvinnor som har mer ekonomiskt förspännt finns ännu mer att välja på, skönhetsoperationer av alla de slag och botexinjektioner både här och där.  

Nu till min uträkning. För varje år som går för en kvinna som strävar efter att bekämpa sitt ytres föråldrande måste hon lägga ner mer tid och engagemang. Från att färga håret någon timme varannan månad för att dölja sina första gråa hår, bör hon färga, tona och slinga håret oftare, dvs. fler timmar. 

Från att smörja ansikte/kropp med någon mjukgörande någon gång ibland bör hon lägga ner mycket tid till att för det första hitta rätt cremer och masker för rätt ändamål och sedan plussa på tiden för att preparera huden med alla dessa. 

Den riktigt fåfänga kvinnan bör också lägga ner lång tid framför spegeln varje dag med att spackla ansiktet med smink som döljer oönskade detaljer. Detta kommer också självklart ta längre tid eftersom det "konstigt nog" med tiden blir svårare att täcka och spackla över de allt fler oönskade detaljerna.

Min slutsats i detta resonemang är, som säkert flera av er redan räknat ut, att kvinnorna som gör allt och lägger ner tid för att försöka motverka åldrandets naturliga tecken får mindre antal timmar per dygn att faktiskt leva...Hon må vara nästan rynkfri, med ett centimetertjockt lager av spackel och annat omsorgsfullt ditplacerat smink i ansiktet och ett hår glänsande utan en enda grå strimma och kroppen åtsmitad av pusch, hold in, shape upp dolda under kläderna och därför utan att visa ett tecken på häng enligt tungdlagen eller sladder...trist för denna kvinna att hon inte hann mycket mer i sin senare del av sitt liv än att....ja, vad hann hon??  

...Det är ju knappast så att min hjärna varit nollställd de senaste dagarna och därav min tystnad, utan skumt nog fanns det något runt min lilla dator och mig som pågick hela tiden och kallades för "liv"... 

Tre filurer fanns i min närhet och det visade sig att de två korta gulliga och den lite längre och morrigare var min familj, barn och sambo hette det visst. Med sin familj ska man umgås och den långe lite morrige, som ibland inte alls var morrig utan rätt söt, skulle jag samtala med och när jag precis fått grepp om detta med samtalen och tyckte det var rätt trevliga skulle det samtalas väldigt nära, så nära så munnarna trycktes mot varandra, då kom det inte ens några ord.

Fast detta samtal märkte jag att jag tyckte var mycket mysigt. De korta sk. mina barn ville ofta ha min hjälp och de var väldigt mysiga att umgås med.

Som om denna omtumlande erfarenhet räckte, nehe då. fick se en papperslapp med massa tider på och den talade tydligen om att jag skulle åka till ett så kallat arbete just de tiderna som stod på pappret...Arbetet klarade jag utan missöden och tänkte att detta med "liv" kan jag nog fixa trots allt.

Det visade sig dock att efter tiden på arbetet skulle det göras en hel massa annat i "hemmet", hemma var en jättestor rektangulär slags trälåda som man bor i. Där inne fanns en hel massa skumma grejor, bla något som hette möbler. Jag skulle tydligen "städa", vilket visade sig betyda gnida trasa över möblerna, suga upp smått ulligt med en högljudd sug och gnida svamp och trasa över en vit sitt grej som man tydligen kissade i.

Jag skulle inte bara göra saker i detta hem utan åka iväg på något som hette föräldramöten, två gånger skulle jag sitta i en annan stor låda som inte hette hem utan skola, med massa andra långa och som också tydligen hade korta sk barn hemma i sina hem. 

Varje gång jag såg min chans och skulle smyga mig tillbaka till min dator visade det sig att det ljusa ute blivit svart och det då var dax att ligga ner och blunda jättelänge och när jag precis tyckte det var som skönast att blunda var det dax att öppna ögonen och börja om med allt igen...

Nu är dock allt som det ska, jag sitter framför min dator, ordningen återställd! ;)  

 En upplevelse som krävde hämnd...

Stod så trött så jag nästan halvsov sent igår kväll och skulle borsta mina tänder...hinner bara borsta ett par borsttag när jag känner hur det inte alls smakar mint som mina smaklökar förväntat sig utan smaken som sprids i munnen är istället en stark papayafruktig parfymsmak. Började må så illa och hur mycket jag än sköljde både mun och tandborste så blev jag inte kvitt smaken.

Detta kan i och för sig kan vara ett hett tips till alla de som lider av dålig andedräkt och vill spara in ett par kronor på att slippa köpa munvatten. Det kan bli en ny duo-produkt som ex. tvål och shampo i ett, för den sparsamma. Jag kände dock varken tacksamhet eller glädje över att behöva krypa i säng med tvålandedräkt. Det jag kände var snarare ett brinnande behov av hämnd...

Egentligen visste jag inte vem i familjen som genomfört detta illdåd men med tanke på vem som alltid tidigare utsatt mig för sina practical jokes, var jag rätt övertygad. Därför slet jag upp markos tandborste ur tanborstmuggen och pressade ner borsten i en burk med vit, tjock, krämig, aloe verakräm. Jag tryckte ner borsten så mycket så krämen tillslut sipprade ut längsner vid borstfästet. Nöjd med mig själv och vad jag åstadkommit, med det som tidigare varit en helt vanlig tandborste, gick jag och lade mig och min ilska tillsammans med smaken av tvål var konstigt nog som bortblåst.   

Mor flitig känner sig extra nöjd med sig själv, hon har precis lyckats reducera lite löst pös som satt sig runt bakdelen förra julen... Hon kan inte låta bli att iförd trosor och bh efter duschen stå och nöjd kråma sig lite extra framför spegeln helt ovetande att dotter klok fundersamt står och iaktar henne.

Efter att dotter klok granskat mor flitig en stund, denna fortfarande helt ovetande om dotterns närvaro utbrister dottern:

- Moa i min klass har också skrattgropar, fast hon har bara två och de sitter inte på rumpan!   

(Mor flitig och dotter klok är helt påhittade ur min skalle, jag har ibland vävt in delar där jag letat i mitt minne efter tokiga, pinsamma, kloka, tänkvärda saker som mina egna barn eller andra sagt.)

Sitter uppflugen på cykeln och trampar som en galning ändå rör jag mig framåt i snigelfart, blåsten som härjar kan nästan liknas med orkan, känner blodsmak i munnen. Klockan är strax över åtta och det är kolsvart ute, jag är påväg hem från ett föräldramöte i sonens skola.

Det är vid ett just sådant tillfälle min hjärna börjar gå på högvarv och självklart är det föräldramötet som jag reflekterar kring...

Funderar på om det kan vara så att det finns ett behov för en förening, klubb eller något liknande för föräldrar med för mycket fritid??

Ja jag förstår att detta låter helknasigt, men låt mig berätta att det är inte första gången jag tänker i dessa banor efter föräldramöten på barnens skola.

Vi måste ordna klassfest för barnen, Vi måste samla in pengar till klassresa, Vi måste ordna ett möte så vi kan diskutera vad vi kan ordna för barnen, Vi måste ha en julfest, vi måste ha en vårfest, vi måste träffas och planera, någon måste åka och handla, det är viktigt att alla ställer upp, för vi gör ju detta för barnen.... and it goes on...

STOOOPPP!!! Vänta lite nu, är det verkligen så? Har vi frågat barnen vad de vill? Är barnen delaktiga över huvudtaget i planeringen av alla fester?? 

Om man skulle fråga barnen om de ville ha mamma och/eller pappa hemma på kvällarna eller om de vill att de ska springa på massa olika möten och inhandla till fester, som barnen ifårga själva inte ens blivit tillfrågade om de vill ha eller vara med på...vad skulle barnen svara då tro?

Jag säger inte att det är fel att ha en fest eller ett klassparty, men det går väl att ordna om barnen önskar det och de kan väl vara med att planera isf. Är barnen med och ordnar en fest med allt vad det innebär, får de samtidigt en förståelse för att det ligger jobb bakom, det är inte att "bara fixa".

De föräldrar som bara älskar att fixa och dona och känner att de är bättre föräldrar för att de ordnar klassevents kan ju ordna party hemma och bjuda hem klassen.

Nu min briljantaste idée eftersom de finns föräldrar som verkar brinna för att träffas och ha möten och "festfixa" åt sina barn istället för att använda den tiden till att vara hemma och ha mys med sina barn, kan ju de starta en förening eller klubb som helt oberoende av skolan kan bygga på att de får utlopp för sina ambitioner att fixa, ordna och servera så mycket som möjligt till sina barn. 

hmmm... och många föräldrar idag påpekar att dagens barn inte lär sig något om att ta ansvar och kan inte göra något själva, bara vill bli serverade...

många gånger hör man också beklagan om hur lite tid alla i familjen hinner ses på kvällarna i veckorna, eftersom många barn idag har många fritidsintressen de ska iväg på. Ja, men visst pressa in mer...bara jag och min familj kan stanna hemma och mysa tillsammans och slipper delta!

Mor flitig hade denna onsdag bestämt sig för att vara behärskad och visa prov på riktigt gott tålamod, det hon inte då tänkte på var vem hon hade att göra med...dvs hennes 7-åriga dotter klok:

-Mamma får jag en glass?

-Nej, du har redan ätit en glass.

tio minuter senare:

-Snälla mamma kan jag inte få en glass?

-Nej, gumman jag sa ju nyss att redan ätit en glass det räcker.

en kvart senare:

-Du är väääärldens bästa mamma om jag får en glass.

Mor flitig känner att tålamodet börjar sippra ut genom öronen men bestämmer sig för att vara lugn och fråga hur hon menar...

- Så om du inte får en glass vad är jag då?

- då är du bara mamma men inte världens bästa...

Mor flitig vill vara världens bästa mamma i sin dotters ögon men vill samtidigt inte att dottern vinner glasskampen, hon vet att hon har en godisklubba liggande gömd i skafferiet och tänker att erbjudar jag henne den måste jag ju vara ännu bättre än bäst...med alla uppfostringsråd förträngda säger hon därför med en len röst:

-Om du får en godisklubba vad  är jag då? 

-Godisklubba?...då är du en dålig mamma, man får ju inte äta godis i veckorna, det vet du väl, det har du ju själv sagt?!

Vill tilläga att det är inte mamman som skriver bloggen som är med i historen!   

Tror bestämt att "duracellkaninen" helt omärkbart fått de energifulla duracellbatterierna utbytta mot halvslöa, sämst i test, euroshopperbatterier...

Bör tillägga , då speciellt till alla euroshopperälskare, att slöheten som slog till kanske inte endast berodde på batterikapaciteten utan även att jag vid nio-tiden slängde i mig min "lätta"  uppvärmda middag bestående av stekt fläsk, potatis och äggsås   ...så euroshopperkaninen, tog sin blytunga mage, nära på släppte en fjärt när hon la sig på soffan...hevy night!!

Läste idag att förskolor inte når lärandemål enligt skolinspektionen. Den nya läroplanen ställer högre krav och "de yngre barns behov av omsorg prioriteras ofta på på alla barns rätt till utveckling och lärande."

Jag tänker åter igen att det kanske är god tid för att se över våra invanda och förgivet tagna avdelningsindelningar, att ha avdelningar med 1-3 åringar eller 3-5 åringar kanske inte är den ultimata lösningen för att komma åt "alla barns rätt till utveckling och lärande".

Det kan vara så att vi skulle skapa större förutsättningar för barnen att lära och utvecklas genom att arbeta i mer åldersintegrerade avdelningar. I mitt huvud borde detta medföra att vi pedagoger i större utsträckning kan möta upp var de olika barnen befinner sig ur ett utveckling och lärandeperspektiv.

Att organisera om och att hitta praktiska lösningar för att få ett nytt arbetssätt att fungera är nog inte lätt, men är det en omöjlighet?

Nej, det anser inte jag! Vi kanske måste ransaka och ta oss en funderare för vem/vilka vi vill genomföra vårt viktiga och rätt krävande arbete för... Är det för oss själva, för chefen, för att lyfta lön, för föräldrarna eller för barnen?

Ja, möjligt en mix av alla dessa i olika grader beroende på vem som ransakar sig. Vårt uppdrag är dock tydligt trots vad vi själva känner och tycker och där är det barnens lärande och utveckling som skall sättas i fokus, därav menar jag att det kanske är tvunget att kliva utanför sig själv och sitt eget tyckande, sin egen trygghet, rädsla eller kanske rent av bekvämlighet. vad det än nu är som påverkar oss i en tanke att genomföra en stor förändring i det för oss själva trygga arbetssätt.

Ingen vet om en förändring blir till det bättre, ingen vet om ett nytt arbetssätt eller en omorganisation kommer att fungera som det var tänkt, men vi bör ställa oss frågan: Hur ska vi någonsin få veta om vi inte vågar prova?  

Jag hävdar inte att det endast finns en lösning eller att just min åsikt är den rätta för alla, men enligt mig är det dax att "think outside the box" för att i större utsträckning lyckas se till alla barns rätt till lärande och utveckling.

Dela gärna med er av era tankar och åsikter!

Regn utanför fönstret...

... kliva upp vid fem för att sedan en timme senare sitta färdigpåklädd laddad för en ny arbetsdag, drickande morgonkaffe när Thilia som verkade bättre i förkylningen kommer ner från övervåningen och rosslar som attans, samt tungandad, i med astmaspray trots att jag redan egentligen insett att det är en förkylning och astmareaktion utifrån den, så hon bör vara hemma.   Bara att tänka om, ringa runt och fixa med allt och sedan byta om till hemmakläder, ställa om klockan och gå och slumra en stund till...Nu har jag dock landat i situatonen och funderar på hurvida jag ska göra någon nytta eller inte, nu när jag ändå blev hemma med mina sjuklingar. Skumt egentligen, när jag tänker efter känns det rätt fel att kalla det för att "göra nytta"...den första frågan jag ställer mig är vad är "nytta" när det står i detta samanhang? Det måste väl vara upp till var och en, eller är det upp till omgivningen att bedömma hurvuda jag är till någon nytta eller inte.

Nee fasiken heller! Vad är det för uttryck vi/jag använder oss av egentligen... Jag brukar själv använda detta "dax att göra lite nytta" rätt ofta men har aldrig någonsin reflekterat kring vad jag egentligen säger eller menar med detta.

Ska jag få tycka, vilket jag självklart får eftersom det här är min blogg, så får ni gärna tycka annorlunda om ni vill. men om jag som sagt ska tycka, så tycker jag att jag gör nytta jämt! Fast på olika sätt och broende om det är jag själv som anser detta eller om det är olika betraktare i min omgivning. Olika människor i min omgivning anser säkert att jag gör ingen, mindre eller mer nytta beroende både på mig själv, situation och vem det är i min omgivning som tycker... 

Det jag menar är att om jag nu väljer att sitta och dega idag när jag är hemma med sjuka barn, så gör jag nytta mot mig själv! Jag blir lugn, utvilad och får ny energi, dessutom det absolut viktigaste enligt mig själv: Jag hinner reflektera och fundera vilket är att göra nytta i min hjärna!

Slutsatsen blir med andra ord att när jag ställer mig frågan om jag ska passa på att göra "nytta" bör jag samtidigt fråga mig för vem jag ska göra nytta...