..."det är så mysigt med höst, att tända ljus och mysa inne i tofflor och en varm kopp te." Jag vill köpa detta positiva myssnack men blir inte övertygad. Det som gör mig till en pessimistisk hösthatare bygger på många självupplevda anledningar.

Att vakna på morgonen och frustrerat undra om det verkligen är morgon eller om det av någon konstig anledning är mitt i natten. Försöker ansträngt kika ut i det kompakta mörkret för att se vilket väder det är ute, för att kunna förbereda klädseln för dagen, och inser åter igen att det blåser småjävlar ute och mitt i bland dessa småjävlar rasar regnet ner likt spjut...

Cyklar i halvmörker med regnet dyngspottande i ansiktet och blåst som piskar allt den kommer åt. Spelar egentligen inger roll alls vad jag sätter på mig för kläder för den kalla vinden blåser igenom allt och letar sig in ända till märgen...kallfuktiga strumpornas tid och snoriga näsornas tid... Känns som man är omringad av alla snornäsor och nysduschar vilket innebär att man för egen del får sitta hemma med sjuka barn.

Till och med naturen visar på den känsla jag känner med sin sura mark och slokande, ruttnande växter och träden som blir naknare och fulare för varje dag som går, för att i slutändan stå där helnäck och darrande i blåsten. 

Vissa dagar blir det inte ens dag, utan stannar någonstanns vid ett gryningsgrått mörker.

Ne jag anser inte att jag är negativ, jag fokuserar bara på min sanning om hösten. För visst är det rart med tända ljus och mys inne med en tänd brasa och höra regnet stänka mot fönstret, men hur stor del av dagen kan jag tillbringa med detta innomhusmys??

Jag skulle visst kunna köpa detta om jag fick gå i ide i tofflor och med brasan sprakande någon gång i början av oktober och inte slippa sticka näsan utanför dörren. Fast så funkar ju inte det riktiga livet, jag får helt enkelt kasta mig på cykeln påpälsad med hela antiblås- och antiregn-munderingen och bli nerstänkt av allt i från regn till snor av nysande barn och uthärda mörkrets dyngsura makter...för att uppgivet tänka att det blir värre, för efter hösten kommer den verkliga käftsmällen när det gäller årstidernas utbud.

VINTERN!! Om jag ogillar hösten det starkaste, så haaatar jag vintern. Säger bara fryst vatten i alla dessa olika former och överallt. Kan inte ens promenera till arbetet utan att vara livrädd att ramla och slå mig, cykla på min kära cykel är inte ens att tänka på. Har man tur har de åtminståne plogat trottoarerna eller kanske om inte annat delat ut gratis snöskor...in my dreams...För att inte tala om kylan, ryser bara jag tänker på den. Hade vi varit menade att leva i detta kalla klimat hade vi väl försjutsingen varit utrustade med kraftigare kroppsbehåring (innan rakning) än vad vi i nuläget är.

Neee jag går inte och sprider denna pessimistinställning dagligen till min omgivning, jag gör som alla andra, instämmer jakande på positiva kommentarer som -men ååå visst är det mysigt med hösten ändå, när vi kan mysa inne med tända ljus och varma filtar.

Trots att jag inombords känner för att öppna fönstret sticka ut huvudet och skrika åt årstiden:  Sluta blås så jag fryser och sluta spotta mig dyngsur hela tiden och tänd förfan lyset igen!!!!    

Hur överlever man en levande mans döda kista? Om jag trodde att det hjälpte skulle jag plocka bort föda som jag trodde orsakar dessa sumpgasliknande utsläpp som till och med kan få mig att vakna på natten.   

Det värsta är att mannen i fråga i så fall skulle bli helt utan föda...För det spelar ingen roll för kistan är rutten!

Har övervägt att sova med gasmask eller funderat på eget sovrum, men tanken att sova med gasmask förkastade jag lika snabbt som den dök upp i mitt huvud...Sova i eget rum var också ett alternativ som jag valde bort eftersom rummen i huset inte räcker till samt att jag  ju faktiskt om man bortser från gasutsläppen gärna vill sova brevid mannen.

Detta kan verka överdrivet och rätt oviktigt att ens bemöda sig med att skriva ner, men jag talar inte om helt vanligt "släppa väder" utan om en gas som är så tung och illaluktande så min säng lika gärna kunnat stå brevid reningsverkets värsta uppsamlingskar.  

Jag har till och med funderat på uppkomsten av åldrandets "små" tecken, det kan enligt mig faktiskt vara så att mina små hudstreck i ansiktet inte alls varit lika många om inte mitt face varje natt legat i den värsta utsläppszonen. Jag menar herrejisses, vid andra farliga utsläpp ombeds folk att stänga fönster och hålla sig innomhus...och där ligger jag och mitt ansikte mitt i värsta gasutsläppet helt försvarslös.

Tro mig när jag säger att jag försökt komma på hur den ruttna kistan ska kunna renas, än har jag inte hittat någon lösning som inte är direkt farlig för mannen som bär på kistan. Jag är tacksam för alla för mannen "säkra" tips till en räddning.   

Tills dess får jag het legitimt skylla min askgråa ansiktsfärg, påsarna under ögonen, rynkorna, dåliga hyn, samt eventuell dålig andedräkt och även livlöst hår på de ohälsosamma gasutsläppen som läcker ur den levande mannens döda kista...