Blir rejält förbaskad på mig själv och får god lust att kicka mig rejält på smalbenet och gorma - Skärp till dig, bete dig som en vuxen mogen kvinna och sluta sura nu. Men envis som jag är vägrar pessiandan lämna mitt sinne hur mycket jag än bannar och försöker mota bort.

Har kommit till insikten att likväl som jag kan vara lösningsinriktad och positivtänkande kan jag tydligen, när det vill sig riktigt illa vara en lebeda, sur, tvär och negativ så illa så jag knappt orkar med mina egna tankegångar. Alla har vi sådana dagar tänker man ibland när sinnet känns dystert likt en solkig gammal sur disktrasa.   

Men vad gör man av all oförklarlig ilska som kommer farande likt en käftsmäll för egentligen inget speciellt utan för småsaker som man i vanliga fall snarare skulle rycka på axlarna för och bara låta passera rätt oberörd.

Men i detta sura tillstånd blir jag arg för att det regnar, arg på att allt ute är täckt med gul äckelpollen, arg på att kylskåpet inte fyller sig själv utan att vi måste åka och storhandla. Blir vansigt förbaskad på att jag inte kan vräka i mig en hel chokladkaka utan att må illa eller utan att gå upp två kilo, blir minst lika sur för att jag inte bara kan tänka på ordet gym och då känna hur musklerna växer och fettet förintas. Vill sparka sönder min cykel för att jag inte kunde få ett körkort i morsdagpresent. Blir jättesur för att jag inte är tjejen med guldkontot så vi kunde leja en byggfirma som fixade huset tipptopp medan vi var på en fantastisk semesterresa. Skitsur blir jag när jag tittar ner på mina fårskinnstofflor och inser att de inte ens klarar sig med tejplagning längre. Blir arg när jag tänker på att hemmet inte kommer vara städat när jag kommer hem i morgon och blir rent ut sagt vansinnig när jag inte ens kan ligga under argfilten och skriva eftersom det efter en stund är en omöjlighet att andas under en tjock filt...  

Mitt i allt detta arga och sura börjar en ny känsla komma krypande, närmare och närmare tills jag tillslut inser att jag inte ens förstår varför jag är så arg... jag förstår inte riktigt vad det är som gör mig så sur heller. Jag har det väl rätt bra egentligen, har min, i och för sig rätt knasiga finne till sambo, men han är min älskade sambo och han älskar sin surkart till tant oavsett om hon sista veckan mest spottat och fräst så fort han råkat öppna munnen...tänker i mitt nu lite lugnare sinne att han måste ha ett outgrundligt tålamod eller verkligen älska mig med ALLA mina egenheter. Sedan har jag mina (för det mesta) superhärliga ungar som också stått ut med sin argbigga till mamma senaste dagarna, faktiskt imponerande när jag tänker efter.

Jag har ett jobb som jag verkligen brinner för, ja tamejsjutton det gör jag så mycket så det nästan luktar bränt...Har ju till och med problem att stoppa tankeflödet när jag lämnar byggnaden och vill massor (säkerligen för mycket enligt många) men det kan inte hjälpas, jag kan inte rå för det.

Likväl som jag inte kan rå för att mina batterier ibland blir så urladdade att tröttheten och pessimismen tar över helt och jag inte ens orkar med mig själv...

Fast då är det tur att jag har kaffe, datorn och argfilten...Kliver ur surdimman, något varm men också både lungnare och faktiskt gladare.   

Man är fortfarande inners inne densamma likt ett kugghjul som roterar runt sin axel men visar upp olika sidor beroende på vilken sida av kugghjulet betraktaren ser... Läste något liknande detta i en bok nyligen. Skrämmande och rätt sorglig tanke om jag tänker på betenden som är mindre fördelaktiga eller personlighetsdrag som påverkar en själv eller sin omgivning negativt. Frasen "jobba med sig själv" får inte riktigt samma genomslagskraft om det ställs mot detta sätt att se på oss människor. En slags uppgivenhet kommer krypande och frågan jag ställer mig är: "Är det verkligen så?"

Jag börjar själv nu speciellt senaste dagarna se ett gammalt betendemönster hos mig själv komma krypande. Mitt listsystem, ja, jag har ett sådant, om inte alltid nerskrivet så inne i huvudet. Det handlar om listor över saker som behöver göras eller måste kommas i håg. Listsystemet kan vara till stor hjälp samtidigt som det kan vara en direkt fara för stressrelaterade känslor.

Faran med listorna är när de blir längre och längre och längre i samma takt som orken och motivationen minskar och tiden inte räcker till.

Jag har förut lovat mig själv att arbeta bort det här och att istället för att köra i 110 kanske tillåta mig själv att tycka att det räcker med hälften. Har även lovat mig sälv att sätta stopp för vad jag anser att jag själv måste göra, ha kontroll över, förbättra, ansvara för osv. Det har fungerat rätt bra under en längre period, men det gamla betendet har i sin tysthet krypit på mig utan att jag själv märkt av det.

Efter att vaknat mitt i natten och stora svårigheter att somna om började mina tankar direkt vandra iväg till allt som jag måste få gjort och funderingar på om jag glömt något efter som känslan finns där, funderingar på hur jag ska hinna inom de rådande tidsramar samtidigt som jag känner att orken inte vill infinna sig. Välbekanta önskan om att bara få gräva en grop och krypa ner...

Vaknar med  avsaknad av att känna mig utvilad samt en sprängande huvudvärk. Anstränger mig, sätter på mig "jag är som vanligt mamma" och väcker barnen. Inser redan efter en stund att jag "som aldrig glömmer sånt" har glömt att lämna in lappen till dotterns fritids om ledighet på klämdagen, även glömt att i går påminna sambo och dotter om en läxa som hon hade och som de kanske annars glömmer...jaha, då får jag skämmas för att vara en dålig förälder. Jag som alltid brukar lämna in sakeri tid och ha ordning. Jag börjar omedvetet räkna ihop det som jag glömt senaste veckorna... en del bara småsaker men min egen känsla av att tappa kontrollen och inte känna igen mig själv finns där...samtidigt som panikkänslan inom mig för allt jag måste hinna göra och allt jag borde men inte hittar orken till att göra bara växer och växer...

Tvättkorgen svämmar över, hemmet ser ut som en svinstia, fönstrena skulle behöva putsas, jag skulle behöva ner och träna, projektet renovering av övervåning skulle behöva tas tag i eftersom det påbörjats och får mig att må dåligt av att vara rörigt... Jag skulle verkligen behöva sätta mig och förbereda mig inför ett åtagande jag tagit på mig  till måndag. Jag skulle behöva skicka in en viktig grej som legat länge och väntat. Behöva ringa ett samtal angående en annan sak som också egentligen skulle gjorts för ett tag sedan, som i och för sig min sambo erbjöd sig göra men inte gjort...Skulle verkligen behöva sätta mig och leta vad vi ska åka på semster i sommar...VILL INTE, ORKAR INTE...VILL BARA VARA ENSAM EN STUND, IFRED....Så ingen kan ropa eller säga: -Soooofie....-Maaamma....Vill bara skrika: LÅT MIG VARA iaf en stund!...

Granskar ansiktet i spegeln och tittar extra noga om fler små streck uppkommit. Herregud jag är ju ett helt år äldre, det ska väl ändå vara skillnad mot igår, eller? 

När människan, då framförallt vi kvinnor passerar en magisk gräns i sin ålder så svara man "åå nej det är inget att fira, snarare beklaga..." "ååå tack men usch nu går det bara utför..." som tackrepliker när alla säger "grattis på födelsedagen".

Varför gör man det? Jag svarade själv på detta sätt när jag fick gratulationer igår och tänker nu att vad i helsicke är det jag vill beklaga? Att jag lever eller??

Nej, det är väl klart jag vill leva. För om man ska vara riktigt jobbig och analysera hela frasen Grattis på fördelsedagen så går den att tolka som "Grattis du har klarat ytterligare ett år, bra jobbat!" eller "Grattis, för att du föddes för 36 år sedan" .

Så när jag då svarar medmänniskors fina gest att gratulera mig med att säga att det inte är något att fira utan snarare beklaga menar jag då att jag skulle vilja att de svartklädda och med beklämd min pressade fram " Beklagar att du blivit ett år äldre..." eller " Här en blomma du kan trösta dig med på denna dag som markerar ditt förfall..."

Är det så jag och andra med mig skulle önska att våra närmsta sa till oss istället när vi fyller år?? 

Jag kan inte svara för andra men jag föredrar då verkligen när folk säger "Grattis på födelsedagen" och från och med nu ska jag ta emot dessa gratulationer på ett värdigt och tacksamt sätt dvs genom att säga "TACK" .

Barn har som vi många märkt intressanta tankar kring vardagliga fenomen. När man arbetar med de små kloka människorna på förskolan får man ofta höra deras intressanta tankar. Jag hade turen att få ha ett mycket intressant samtal med en femåring, där hon delgav sina funderingar och tankar kring inget mindre än NAGLAR.  

Både jag och min kollega Hanna har lite längre naglar. Hanna har gele påbyggt på sina naglar och jag har egna. 

Helt plötsligt mitt när vi sitter vid mellisbordet utbrister barnet:

                                                  -Är dina plast eller riktiga?                                     

 Jag: -Plast?? Mina vaddå?

Ska erkänna att först tänkte jag inte alls på det jag senare skulle få veta att barnet menade, utan snarare på de två äkta eller oäkta bollarna som vi tjejer brukar ha i bh:n

Barnet:  -Ja, är dina naglar plast eller på riktigt, Hanna har plast i sina naglar.

Jag: - Jahaaaaa du menar naglarna, nej jag har inga plastnaglar.

Drar för mig själv en lättnadens suck att barnet i fem års ålder inte redan börjat fundera kring cilikonbröstens vara eller icke vara.

Barnet tar till orda igen efter en ganska kort stund

Barnet: - Men hur vet man vad man får??

Jag: - Hur menar du?

Barnet: -ahhh men hur vet man vad man får, om man får plast eller på riktigt??

.........................

 Några rader att ha i åtanke...

Efter att jag vid åttatiden sett till att sonen traskat iväg till skolan kände jag mig liksom lite manad att jag borde vara lite driftig när jag ändå var hemma med sjuklingen, som dessutom inte var i behov av mitt sällskap utan låg och vilade på soffan. Jag tittade mig omkring och kunde lungt konstatera att oroa mig för att  inte ha något att städa var inte behövligt och jag kunde nästan höra dammsugaren ropa mitt namn ... Kunde även tycka mig höra skursvabben kalla på min uppmärksamhet...

En timme senare kände man riktigt lukten av gulsåpa och huset var som förvandlat.... Dock inte huset jag och min familj bor i utan vår lilla gnagare till familjemedlem, Thilias hamster Duvas hus, eller snarare bur hade fått sig en rejäl storstädning. Jovisst, gallret blänkte och numera kunde Duva kråma sig i sitt bo som blivit i klass med femstjärniga hotell... 

Den där lilla gnagaren hade med andra ord bättre klass på sitt boende än oss, eftersom jag rätt uppgivet efter en timmes slit insåg att vårt hus fortfarande mer eller mindre kändes och såg ut som ett sunkigt råttbo. 

Men här gjorde jag något rätt oväntat för att vara jag. Istället för att bli en galen duracellkanin och börja tokstäda och sedan några timmar senare bli färdig och vara helt slut, tänkte jag (eller nja, snarare intalade mig själv) att se vilken fin och sann djurvän jag är. Inte nog med den känslan, satte jag mig tillräckligt nära buren med näsan nära gallret kunde faktiskt jag också lukta på såpalukten.

...även om detta är tänkbart, så är även detta påhittat ut mitt huvud...

Lottens fröken på förskolan Kråkan

Hon sväljer ner ytterligare en huvudvärkstablett och sneglar på klockan på väggen inne på avdelningen, en timma tänker hon. En timma innan kvällsmötet börjar och hon känner att det kommer krävas en rejäl kraftansträngning för att orka hålla fokus och vara delaktig samt ha ett positivt tänkande. Hon tänker att hon borde göra lite nytta nu när hon har en timme till övers men står ändå kvar lutande mot diskbänken, om bara den sprängande huvudvärken ville släppa. Den har drabbat henne rätt ofta nu på sistone, jag kanske dricker för lite under dagarna, ja, så är det nog intalar hon sig, jag glömmer bort att dricka här på jobbet, inte så konstigt eftersom allt går i ett hela dagarna.

Hennes tankebana fortsätter vidare till dagen som varit medan blicken vilar på den grå soffan som står mot en vägg på avdelningen där endast en ensam bilderbok ligger kvar. Hon tänker på Lotten, jag hann inte läsa för Lotten... Skuldkänslorna kommer åter krypande hon ser Lotten framför sig, där hon sitter och väntar, tyst och stilla, väntande med boken i knät. Jag ville läsa för henne, jag älskar att läsa för barnen, det är så mysigt och roligt att se hur det går att trollbinda helt med en bra bok och så är det så bra för språkutvecklingen också.

Jag hatar den här känslan tänker hon och tar ytterligare en klunk vatten ur glaset hon fortfarande håller i. Jag hinner aldrig allt jag borde eller vill för barnen. Jo, tänker hon, jag hinner med det mest basala, själva omsorgsbiten. Sådana saker måste ju gå före, men det är så frustrerande när de tar över helt.

Hon tänker vidare på Olle och hans extra språkstimulans, vi skulle haft den stunden i tisdags men det blev inget, för vi var tvugna att hjälpa till på gården och vara med alla barn, för det fattades personal. Vi får inte glömma att titta ut ett nytt tillfälle igen, tänker hon.

Vi måste också försöka hinna med att hitta fler rejäla utmaningar till Linn, Rasmus, Lotten och Filip, för jag förstår att de tycker det blir tråkigt här när de både skriver, räknar och börjat knäcka läskoden. speciellt när vi vuxna hela tiden måste lämna dem i sticket för att ta hand om de yngsta som behöver oss på olika sätt.

Attans...nu kom hon också på att hon glömt fylla i övertid hon gjort i systemet i datorn, hann inte det på rasten och det viktiga pappret som jag skulle fyllt i och skickat in till administrationen. Hon suckar uppgivet och tänker att det får hon väl ta hem och fylla i, för i barngruppen tänker jag inte stå och fylla i personalpapper tänker hon, det känns inte rätt.  

Klockan tickar vidare Hon ser spindelnät som hänger ner från lysrörslampan i taket och tänker att oj, vad vi skulle behöva dammtorka överallt, hon suckar, för hon vet att det finns ingen tid till detta...

Hon ställer sig åter igen frågan som hon ställt sig många gånger, varför ska vi göra så mycket saker som inte innebär arbetet tillsammans med barnen. städa, disken, rengöring av leksaker, pappersjobb som inte berör barnen alls osv...samtidigt ska vi finnas här vara en trygghet, utmana och stödja i utveckling och lärande för 20-22 olika barn samt hinna med att träffas i olika grupper och möten för att utveckla vårt arbete vidare och bli ännu duktigare pedagoger...

Hon tänker vidare att vi är ju faktiskt duktiga pedagoger här på förskolan som utbildat oss i det pedagogiska arbetet för att vi vill arbeta med tillsammans med barnen.

Är det vår kunskap som brister?

Är det vår vilja eller ambitioner som brister?

Nej, tänker hon det är inte det, jag vet många pedagoger som ger hundra procent och jag ger också 100, så vad gör jag för fel?  Eftersom jag så ofta känner mig som en otroligt misslyckad pedagog som inte räcker till och kan erbjuda varje barn en rolig, trygg och lärorik vardag här på förskolan. För det kan den inte vara, tänker hon, i alla fall inte för varje barn, varje dag. Hon känner den väl bekanta klumpen i bröstet när hon åter igen tittar på soffan. Vad lärde sig Lotten idag? Lärde hon sig att vuxna inte är att lita på och att vuxna aldrig har tid, inte ens de vuxna som är på förskolan vars jobb ska vara att finnas för barnen...

men just denna gång är det ur mitt huvud...

Lotten på Förskolan Kråkan

Lotten väntar och väntar...

Varför kommer fröken aldrig?

Hon sa ju nyss att hon skulle komma snart. Lotten funderar, vad är snart? Hon tycker det är konstigt för iblan känns snart som på direkten och ibland känns snart som nästan trilliarder år.

 Lotten tittar på bokens framsida som hon håller i sina händer en gång till, den ser så spännande ut. Hon har aldrig hört den sagan och den verkar jättespännande. Lotten frågade fröken om hon kunde läsa boken för Lotten och då svarade fröken:

 - snart kan jag läsa, jag ska bara hjälpa Olle med hans väv.

Lotten kan vänta, jag är jätteduktig på att vänta, tänker Lotten. Jag har väntat länge, länge fast boken verkar så spännande så jag knappt kan hålla mig.

Lotten tänker att det vore bra om hon kunde läsa, så som storebror kan. Men storebror är ju jättestor och går i skolan Lotten är inte så stor som han, även om jag är rätt stor, har faktiskt fyllt fem år, tänker Lotten.

Lotten ser mycket från soffan där hon sitter ensam med boken i knät och väntar. Hon ser att Marika som vanligt sitter under bordet och petar näsan, Lotten vet att Marika äter upp sitt snor för det har hon sett många gånger.

Fröknarna vet inte att Marika äter sitt snor, Marika sitter alltid under bordet när hon äter snoret. Fröknarna brukar säga: -Sitter du där under Marika, vill du komma upp därifrån och vara med oss, fast då har Marika redan ätit färdigt och de såg inget, men Lotten ser.

Lotten tycker det är kostigt att Marika äter sitt snor, en gång smakade Lotten på sitt eget bara för att se om det var gott eftersom Marika äter sitt hela tiden. Men usch, blää det smakade inte gott alls. Undra om Marikas snor smakar annorlunda, det kanske smakar päron tänker Lotten.

Nu springer Per, Kalle och Rebecka runt, runt, runt igen, de springer ofta runt ,runt, runt fast fröknarna säger att de inte får springa inne. Lotten ser allt från soffan och hon är jättebra på att vänta...

Hon suckar och tittar ner på boken igen...

Undra hur länge en stund är?

Hon vill gärna fråga fröken, men fröken har nu lämnat Olle och hans väv och torkar istället upp kiss från golvet. Kajsa har kissat på sig, hon gör så när hon inte har blöja.

Lotten tänker att hon har nog minsann aldrig kissat på golvet så fröken måste torka, eller har hon det? Äsch, hon tror inte det i alla fall för hon vet att man ska gå på toaletten.

Nu ser Lotten att fröken torkat färdigt och att Kajsa fått nya torra byxor och fröken börjar komma gående mot Lotten. Äntligen tänker Lotten! Hon kan knappt bärga sig så mycket vill Lotten höra sagan. Men...vad??

Telefonen ringer...Nej fröken gå inte tänker Lotten, men fröken vänder på stegen och går och svarar i telefonen. Lotten spanar runt i rummet efter andra fröken, men ser henne inte...

Hon är nog på rast, tänker Lotten.

Nu ser Lotten att fröken kommer mot henne, soffan och boken utan telefon. Nu!!! Tänker Lotten. Men fröken säger istället:

- Lotten, jag kommer snart och läser för dig måste bara reda ut en sak först.

Lotten ser hur fröken går iväg ännu en gång och in i nästa rum, där innefrån hör hon skrik, gråt och frökens röst när hon pratar med barnen där inne.

Lotten brukar tycka det är roligt på sin förskola och hon brukar tycka fröknarna är jättesnälla. Hon blir bara lite ledsen när fröknarna inte hinner, inte ledsen med tårar men ledsen i magen liksom. Lotten tänker att hon ju är jättebra på att vänta, hon brukar alltid vara bra på att vänta. Som den gången när Lotten skulle få hjälp med sin duk hon skulle sy, då väntade hon jättelänge, jättelänge sedan skulle alla städa och gå ut.

Nu ser Lotten Mickan som står och ritar med en grön krita på väggen, fröken ser inte för hon är fortfarande inne i rummet brevid och pratar och tröstar, Lotten hör hennes och några kompisars röster där innefrån. Lotten tycker Mickan är dum som ritar på väggen, för man får inte rita på väggen, det vet Lotten, för det har pappa och mamma lärt henne sedan hon var en liten pluttbäbis.

Mickan är ingen liten pluttbäbis ändå ritar hon på väggen, fröknarna har också sagt att man inte ska rita på väggarna och att vi har ju jättefina papper att rita på.

Nu kommer fröken till baka från rummet brevid. Lotten tittar på fröken och fröken tittar på Lotten sedan råkar fröken titta till åt det håll där Mickan fortfarande ritar, fast nu med en röd krita på väggen.

Fröken går genast fram till Mickan och tar bort kritan och börjar tala med henne med en argare röst än frökens snälla röst.

Lotten tänker att det är kostigt att fröken har tid?? Att rita på väggen är dumt det vet Lotten och när Mickan ritar på väggen då har fröken tid. Lotten tänker att hon är ju stor, fem år faktiskt, hon tänker att hon äter inte snor, kissar inte på sig, ritar inte på väggen, springer inte runt, runt, hon bråkar inte och hon gråter nästan aldrig...Ändå kommer fröken inte...

Nu kommer andra fröken, äntligen tänker Lotten....det är så jobbigt och tråkigt att vänta. Andra fröken berättar högt för alla barn att nu ska vi städa och klä på oss och gå ut...Lotten tittar ner på boken, hon tittar på framsidan, den ser så spännande ut.

Hon lägger i från sig boken på soffan och går iväg för att hjälpa till att städa...