Vems fel? Vems ansvar? Eller vänta nu, kräver min omgivning att jag har ett eget ansvar? Kräver min omgivning att jag har skyldigheter själv? Nej fy sjutton! Jag har endast rättigheter jag har också all rätt att lägga över ansvaret för i princip allt som går fel på andra.

I arbetet med att undervisa ungdommar får jag och mina kollegor dagligen möta många elever med ett förhållningssätt där de har svårt att se sitt eget ansvar i sin skolstuation och flertalet elever försöker gång på gång slå ifrån sig att de har några skyldigheter när det gäller deras egna studier ovh hurvida de ska lyckas eller inte. Det är oroande att många av dem anser att det alltid är någon annans fel, lärarens, föräldrarnas, rektorns, datorns osv.

Det jag skrivit nedan är hur jag i min hjärna, med min fantasi tänker mig hur dessa ungdomars sätt att tänka skulle se ut i en vuxen kvinlig förälders situation...anledningen till att jag gjort detta...vet inte egentligen. Kanske för att bearbeta en slags frustration kring detta som rätt ofta kommer över mig.

När jag åter igen försover mig på morgonen känner jag mig riktigt förbannad. Det är en självklarhet att det är klockans fel, den har för lamt ljud. Eller när jag tänker efter så kan det även vara min sambos fel, han kunde kanske redan kvällen innan sett att jag såg rätt trött ut, räknat ut att jag möjligen kan försova mig om jag inte går och lägger mig och därför se till att jag går och sover i lagom tid. Han hade också kunnat se till att det var lite svalare i sovrummet så jag sluppit vrida och vända på grund av värmen så lång stund, innan jag väl somnade.

Arg som ett bi för att min sambo och den värdelösa väckarklockan pajat min morgon så stressar jag till garderoben, river och sliter bland kläderna. Känner att ilskan nästan kokar över när jag inser att alla jeans, utom ett par som jag inte använt på ett år, ligger i tvätten. Det är mitt jobbs fel tänkar jag medans jag muttrande börjar försöka dra, slita, åla och pressa mig i jeansen som jag är tvungen att använda denna dag. Ja, hade inte mitt jobb varit så slitsamt och kräva så mycket av mig energi så hade jag orkat tvätta på kvällarna och då hade jag haft rena sköna jeans nu. Istället får jag kämpa i en kvart med att få upp de vedervärdiga jeansen över lår och rumpa. Det är förgräsligt, måste de göra så små kläder. Hur tänker de egentligen, storlek 36 eller 42 ska väl inte spela så stor roll, inte om de skulle tillverka kläderna på ett bättre sätt. Ja, jag kanske har gått upp ett kilo eller två men det är inte mitt fel att de börjat göra godispåsarna så himla stora, eller att alla dessa matprogram gör mig hungrig varje kväll. Tänker samtidigt som jag snabbt borstar tänderna att jag nog ska maila tv och påpeka att deras val av program gjort att jag gått upp i vikt.

Fast jag egentligen inte har tid väcker jag barnen. Att de sedan blir sura på mig för att jag återigen försovit mig tycker jag känns fruktansvärt orättvist. Det är väl inte mitt fel att de inte kan sköta sig själva. När elvaåringen sedan blir ännu surare för att jag inte lyfter ner en kopp till henne högt uppifrån köksskåpet med orden att jag inte hinner för jag har bråttom och att det minsann inte är mitt fel att hon är så kort, känner jag att de ställer alldeles för mycket krav på mig. Alltså ska jag behöva göra allting eller?

När äntligen skor, jacka är på plats kutar jag till bussen, bara för att flåsande med blodsmak i munnen nästan framme vid busshållsplatsen, få se hur den åker i från mig. Detta är inte okej! Den där bussen kan aldrig passa tiderna, den var garanterat för tidig igen. Säkert den där sura busschauffören som körde, hon gör det garanterat med flit. Med blodstoppsvärkande lår, eftersom blodtillförseln genom benen tydligen stoppas när man har så här för mycket för tighta jeans, och med svettiga armhålor på grund av sprinterloppet jag nyss sprang, får jag helet enkelt sitta och vänta på nästa buss. Inser när jag tittar på klockan att jag inte kommer hinna till jobbet i tid i dag heller. Rycker på axlarna, och tänker att det är ju bussens fel.

Väl på jobbet kommer irritationen återigen krypande när mina kollegor och chefen måste vara så överkänsliga och bli sura bara för busschauffören inte kunde sköta sitt jobb på rätt sätt. Skulle jag ha fixat det också, se till att hon skötte sitt jobb, helt ofattbat vilka krav alla har. Jag är ju här nu. Det de pratat om på mötet innan jag kom var säkert bara strunt ändå och garanterat inget som jag inte klarar mig utan. Ser att mitt skrivbord är överbelamrat med arbete och känner att irritationen som just var påväg att rinna av återigen börjar sjuda inom mig. Den där chefen vi har, han bara ger mig mer och mer arbete och ingen tid. Vad tror han att jag är en maskin eller? Slänger snabb blick över kollegornas skrivbord och ser att deras bord är städade och nästan tomma förutom pennställ, dator och tidskriftssamlare. Jaha, det är som jag känt på mig och anat länge. De gör ingenting på dagarna, det syns ju långa vägar.

Efter en hård dag med att sortera pappershögarna på skrivbordet är jag helt slut att de förfärliga jeansen klämt hela min nederdel av kroppen sönder och samman gör knappast humöret bättre. Väl hemma möts jag av en sambo som upprört viftar med några papper han håller i näven. Vaddå inkasso och obetalda räkningar? Nu tycker jag allt känns sådär orättvist igen. Varför har han inte betalt dem för då, om det nu var så bråttom? Eller varför har han inte sagt till lite tidigare istället för att göra så stor sak av det och vara så dramatisk? Efter att han argt påpekat att han påminnt mig flera gånger, samt loggat in mig på banksidan och ställt datorn på bordet åt mig och frågar varför jag inte gjorde det då, känner jag att det blir lite jobbigt. Han fattar verkligen ingenting. Hur menar han att jag ska komma ihåg det. Var säker så att jag var tvungen att göra något viktigare, eller så var det knas med internet. Konstiga människa, han får väl skylla sig själv att han inte gjorde det åt mig, dessa orimliga krav hela tiden.

Hon säger... Hon tänker...

Det är lördag och sambon kommer med förslaget att de, om hon vill kan åka till en möbelaffär och titta på soffor. Hon säger,

-Ja, det kan vi göra, det blir trevligt. 

Hon tänker, att det är ju trevligt att strosa runt och drömma och göra upp planer tillsammans. Det är väl ok att de tittat och drömt om soffor ett antal gånger under sådär fem års tid. Må hända att det är liiiite frustrerande, men hon har ju blivit rätt bra på detta nu.

Hon har förstått att här handlar det om en säkerhet...Måste akta sig för inpulsköp och det undviker man på bästa sätt genom att låta det få ta tid... och lite mer tiiid. Hon har även lärt sig att inte fastna för någon speciell soffa eftersom man aldrig vet om just DEN finns kvar dagen DET då soffan kanske ska inhandlas. Hon har även lärt sig att hantera känslorna inför en utflykt likt denna, is i magen och se det som en trevlig lördagspromenad bara att den sker inne i en möbelaffär.

Väl inne i möbelaffären är soffavdelningen det första de möter, men de möter även något annat...Ja, förutom några enstaka fler möbelintresserade kunder och en lång ganska ung kille som precis står och övertygar ett äldre par om komforten av en soffa, vilket pekar på att han är en av möbleaffärens säljare. Det är något mer, något i luften liksom...

Sambon och hon kikar runt en stund och är precis påväg in mot en annan stor del av affären när de möter säljare två.

En robust kvinna i femtioårsåldern, som ser både alldaglig och trevlig ut, hon har förtillfället två kunder i släptåg så bemödar sig inte med att säga mer än hej.

När säljaren och kunderna hon hade i släptåg passerat, känner båda, HJÄLP! Vilken lukt men sambon blir först att klä osen som borrat sig in i deras näsborrar med ord.

- Kände du, vad hon luktade svett? Viskar han

- mmmm Säger hon, för det är det ända hon får fram. Stackars människa, om lukten sprider sig såhär runt där hon befinner sig hur är det inte då för henne som liksom står mitt i det hela tiden. Fastbunden i sin egen svettlukt.

Fast hon borde ju känna det själv, eller det kanske blir sådär som för sopbilsåkarna, eller fiskrensarna att man blir avtrubbad i näsborrarna. Hoppas det är så för henne, måste vara enkalre att leva med det då än om hon hela tiden kände lukten men verkligen inte kunde bli av med den...

Förföljd av sin egen odör jisses vilken tragedi. Undra hur långa smala säjaren eller andra kollegor står ut, de har kanske försökt påpeka detta på ett fint sätt, börjat med små hintar som att ge henne rollon i födelsedagspresent till hela korgar som man kan få till jul och brukar vara fyllda med godis, ostar, vin eller andra mumsigheter. Bara att korgarna i detta fall varit fyllda med doftspray, wonderbaums, doftljus, deospray, rakhyvel+lödder och så en liten chokladkaka, för att hon inte ska bli misstänksam och tro att de anar något om hennes svettproblem...

När de kommit ner på nedre planet av affären och sambon precis provsuttit en ganska ful soffa Kommer den robusta svettkvinnan till säljare klivande mot dem leende.

-Behöver ni hjälp?

Hon tänker, Nej, stackars människa, men det gör du! Du behöver kanske till och med proffshjälp, vilket vi inte riktigt kan erbjuda dig, samtidigt som det faktiskt blir lite tokigt om vi som potentiella kunder kommer hit och ska behöva hjälpa säljaren med hennes svettproblem.

Om vi behöver hjälp? Våra problem känns liiiite futtiga i jämförelse med dinna oooosande rätt viiiida problem.

Kan nog inte riktigt tänka mig vad du skulle kunna hjälpa oss med i nuläget...om inte du förståss kunde, med minsta möjliga rörelse för att hindra kroppens utsöndringar från att med hjälp av klädtyget liksom puffas ut genom alla tygporer och klädplaggsöppningar.

Fast hon svarar istället med en glad och trevlig röst:

- Nej tack, vi tittar bara. Och luktar, ofrivilligt.

- Bara att säga till annars. Svarar svettsäljkvinnan käckt tillbaka, ler stort och glider iväg i ett moln av svettos. Säga till, frivilligt söka upp...Hon måste vara helt galen eller kanske snarare tro att vi är helt galna som vill utsätta oss för mer, känner nog lite yrsel redan nu. 

Tänk om sofforna dragit åt sig svettodören? Stackars gamla paret som köpte soffan där uppe, de kommer hem ställer sin fiiina nyinköpta oxblodsfärgade äkta skinnsoffa i sitt trevliga lilla vardagsrum och kan inte begripa varför soffan inte luktar sådär starkt skinn som skinn brukar lukta i början.

Frun kanske påpekar för gubben sin att lukten inte är helt främmande men annorlunda på en möbel. Fast paret kanske trivs så bra med soffans komfort och modell att de gärna inte vill krångla och gubben som betalt dyra pengar kontant för soffan kanske anser att frugan får vara glad för den ändå, han kanske intalar frugan att oxarna de gör sofforna av ibland kan bli så skrämda inför dödens faktum att de svettas och ibland sitter helt enkelt lukten kvar i skinnet.

Frugan som kanske inte är den vassaste kniven i lådan och inte är så insatt i skinnbranchen köper gubbens bortförklaring och deras liv med sin nya svettsoffa kan fortsätta.  

Vandringen genom affären med sikte på utgången genomförde sambon och hon i väldigt rask takt, precis innan hon och sambon var framme vid dörren kastade båda en medlidsam blick på den unga, långa säljarkillen. Hinner precis se hans lidelsefulla blick innan dörren slår igen bakom henne och sambon...

Sorry dude we can´t help you, we have to help ourselfs, we have children for god´s sake...

Hon tänker... men säger...

Hon har efter en lång dag med arbete, hjärnan full med jobbartankar samt en hel del måstebestyr äntligen slagit ner rumpan i fåtöljen, där sitter hon och njuter av sitt kaffe och känner bit för bit hur kroppen och hjärnana börjar slappna av.

- Maaaammaaaaa!!

Den ljusa men skarpa rösten skär in i hennes redan ömma trummhinnor trots att rösten kommer från ytterdörren tar den sig igenom både väggar och rum för att nå henne.

Om jag inte svarar tänker hon...Om jag tänker mig bort någon annan stans, ja bort till en sandstrand, en tom sandstrand. Om jag låtsas att jag inte hör så byts ylandet till -Paaaappaaaaa!! 

Hon hinner inte mer än tänka denna fantasitanke då den skärande rösten nu ett antal decibell högre och mer eller mindre vrååålar

-Maaaaaaammaaaaa!!

Fan, tänker hon, den kommer inte försvinna och framförallt inte ge sig. Hon överväger två alternativ trots att hon redan innerst innne vet att det alternativet som är minst till hennes egen fördel kommer bli det segrande. Det första alternativet ,som hon själv skulle njuta mest av, är att tyst sitta kvar, stoppa hörlurarna i örononen och låta vrålaren inse att det inte är någon idé och därför ge upp. Andra alternativet är det mindre lockande och innebär att hon får ställa ner koppen resa sig upp och gå till ytterdörren för att tillgodose vrålaren, eftersom den utifrån gapandet antagligen befinner sig i en mycket svår kris eller kanske rentav håller på att dö.

Väl vid dörren säger vrålaren surt

- Hörde du inte mig jag har ju ropat jääättelänge?

 jo, jag hörde dig och halva bostadsområdet, men jag kanske inte ville resa på mig. Förjag kanske önskade att du kunde ta av dig skorna och komma in och säga det du ville säga i stället för att gapa som vi påpekat för dig så många gånger.

Fast hon säger istället att hon inte hörde för att hon hade hörlurar i öronen och frågar vad som är fel och om vrålaren har ont någon stans.

Vrålaren (dottern) tittar oförstående på sin mor och ser ut att leta i sina tankar.

-Jo, mamma det är typ jättehalt ute så vi kan åka kana på skorna på hela garageuppfarten, å så undrade jag om du kunde ge mig min mobil.

Medan hon surt hämtar dotterns mobil tänker hon, att det var ju roligt att dottern tvingade ut henne i hallen trots att hon hade det så skönt i fåtöljen med sin kaffekopp för att berätta en så viktig och intressant detalj.

Men till dottern säger hon samtidigt som hon räcker fram mobilen att det är ingen idé att dottern ropar mer för hon ska nämligen sätta sig och bajsa och hon förklarar vidare att hon är vääääldigt hård i magen så det kan ta jättelång tid. Dottern rynkar på näsan

- Mamma, det är inte speciellt intressant för mig att veta att du ska bajsa, å så har vår fröken sagt att man inte ska säga att man ska gå och bajsa man kan bara säga att man ska gå på toaletten, för det låter liksom trevligare. Det kanske inte du visste mamma, men nu vet du det. Hej då!

Dottern snor runt och springer ut igen varpå hon hinner tänka smäll inte i dörren samma sekund som dörren smäller igen så kraftigt att tavlan brevid halkar på sniskan som vanligt. Hon suckar,

hon kanske borde ta med sig kaffekoppen och låsa in sig sig på toaletten. Hon kan ju låtsas att hon är hård i magen och sitta där jättelänge, ifred, är hon hård i magen kan hon nog inte ens laga mat utan bör nog stanna på toa hela kvällen. Hon skulle ju kunna smussla med en kudde och filt också.

-Maammaa, jag behöver hjälp! Sonen kommer nerdundrande från övervåningen med matteboken i näven.

Jaha där rök min lilla lugna stund med kaffet. samtidigt undrar hon om hennes sambo verkligen inte hör hur barnen tjoar efter mamma hela tiden heller om han helt enkelt gör så som hon tidigare tänkte att hon ville göra.

Hon slår undan irritationen och svarar med en ansträngt mjuk röst,

- Kom så sätter vi oss i köket, så hjälper jag dig med matten.

- Men matten är jag snart klar med, bara ett tal kvar. Det var inte ens svårt. Det är min dator igen, den är knasig, spelet funkar inte. Sonen tittar på henne precis som om han förväntar sig att hon där på fläcken skulle förvandlas till en trollkarl och komma med sin magiska pinne till trollstav och kunna trolla fram ett datageni som fixar ev problem på datorn snabbt som en blinkning.

 Jag orkar inte med dessa dataproblem, har ju förklarat miljoner gånger att jag nog snarare skulle paja mer vid en knapptryckning än fixa något. Förresten kan han väl läsa en bra bok istället för att sätta sig vid datorn. Jag måste ju snart hänga tvätten och sedan börja med maten, har inte tid att försöka lösa problem som jag redan vet att jag inte kan lösa. 

- Du får be pappa hjälpa dig, han kan det där bättre än jag. 

Å, vilket jämställt förhållande, pappa kommer med sin skruvmejsel och lagar och jag kommer med snorpapper å snyter näsor, eller plåster och plåstrar sår. Jag skulle faktiskt kunna fixa eventuella dataproblem om jag bara hade tiden eller rättare sagt intresset att sitta framför datorn och lära mig.

- Men pappa har inte tid. Sonen tittar uppgivet på henne. 

Tror han fortfarande hon kan inta en trollkarls skepnad? Inte tid? Var är han förresten, hon har inte sett honom på länge. han kanske inte ens är hemma. 

Precis som om sonen kunde läsa hennes tankar påpekar han innan hon ens hinner fråga,

- Pappa sitter å skiter?

Fan, fan, fan. han är smartare än mig, hinner alltid rycka åt sig surfplattan och smita in på toa och sitta där i stanken och mysa för sig själv medan jag får vara allt i allo här ute. Å där rök min tillflyktsplats, finns inte en chans att jag kan gå in där efter honom inom närmsta timmarna, inte förrän jag investerat en gasmask dvs. 

- Du får väl vänta tills han är färdig och sedan be om hans hjälp.

Sonen ser inte överförtjust ut över denna lösning men förvånande nog rycker han bara suckande på axlarna och traskar upp till sitt rum igen.

Nu, tänker hon. Nu blev det lungt igen.

Väl tillbaka till hörnet av tv-rummet där fåtöljen som hon motvilligt fick lämna står, grppar hon kaffekoppen och tar på stående fot en stor klunk, hon sväljer motvilligt den iskalla inte alls goda vätskan. Grimasierande av den beska smaken slänger hon en hastig blick på klockan inser hon också förtvivlat att the moment is over, matlagningen kallar och eftersom tvättmaskinen tystnat har hon även tvätt att hänga.

En öde, milslång strand, liggande i en solstol med en exotisk drink i ena handen och en bra bok i andra. Sol som värmer min vinterfrusna kropp och  fullständig tysdnad med undantag för det avslappnande ljudet av vågorna som sköljer upp på stranden med jämna intervaller...

Hon stirrar oseende ner i stekpannan där falukorvsskivorna ligger och fräser medan tankarna stannar kvar på stranden, bara en stund till...

Ernst har, till min förvåning strumprydd, lagat sina mat och demonstrerat sina kreativa ideér. Leila har efter allt bakande och godistillverkande med sin kåtblick riktad mot tv-kameran återigen talat om för de tv-tittare som inte lessnat att få hål i tänderna av att titta på hennes sockersliskiga program att alla ska ha en riktigt god jul.

Julen är över igen för denna gång och jag har ätit skinka och druckit julmust, så jag fortfarande rapar senapsrapar blandat med julmust. Nu kan vi fira in det nya året, eller vad man nu ska kalla det. Undrar egentligen varför man kallar det för att fira in det nya året, handlar det om att vi ska vara lyckliga för att det blir ett nytt år igen. "Yes, vi klarade det!! Vi tog oss till målsnöret och fick även denna gång ett nytt år!" Eller firar man för alla möjligheter det nya året kan innehålla? Som om vi kan vara säkra på det, tänka själv att fira som en galning och tjoho hej så händer något skittragiskt veckan efter. Nej, jag tror det helt enkelt är så att vi människor har ett behov av att fira, annars skulle vi inte orka. Vi får fira några fasta, återkommande höjdpunkter som födelsedagar, jul, påsk, nyår och midsommar, men vi är inte helt tossiga, ånej vi lyckas klämma in andra slags firanden också. Exempel på sådana firanden kan vara att man har orkat leva i hop med sin partner i 10 år, eller att man  fått ett nytt jobb, vunnit något etc. Fast sedan finns det firandet av småsmå egentligen struntsaker som ex ååå jag kommer i mina byxor trots allt jag ätit det kan jag fira med en chokladkaka, eller ååå det är fredag det firar jag med en flaska vin osv.

Vi människor har helt enkelt ett behov av att fira, ett så enormt behov så våra helgdagar och högtider inte räcker till utan måste fyllas ut med andra egna små "speciella" tillfällen, det är inte konstigt alls egentligen. Hur många är det inte vars liv känns som ett mönster kanske bestående av äter, sover, skiter, jobbar, barnen, tittar på tv... Nej, kort och gott vi behöver fira för att orka med vardagen och nu när julen är färdigfirad så kastar vi oss på nyår och firar man inte den med värstingparty så får man i allafall anledning att äta gott, och lyxa med skumpa (om man nu kan kalla skumpa för lyx och inte tortyr för smaklökarna). Är man däremot en människa som vill avstå helt från allt vad firande innebär, så finns  alltid tv:n med sina sliska program om matlagning och inredning samt bondar som söker mammor på böda camping osv. därav kan vi alla fira in det nya året precis som vi vill.

Gott nytt!!  

Har i dagarna återigen fått bevisat för mig hur upprördhet, irritation, ilska ja, vad vi än väljer att benämna det, tar för mycket energi. Frågan är dock hur i allsin dar går man till väga för att inte köra fast i argträsket? Jag har ingen aning hur det funkar för andra eller om andra ens känner igen sig i detta fenomen med att fastna i den negativa spiralen, finns säkert en och annan gladlynt, överpositiv skrattlärka någon stans i detta avlånga land och inte känner igen sig ett dugg.

Till den eller dem vill jag säga två saker, Grattis!! måste kännas skönt. Eller... hallå där lite självinsikt tack!

Jag erkänner att jag själv hamnar i irritationsspiralen rätt ofta och kan vara så frustrerad och upprörd så jag nästan exploderar. Behöver inte handla om världsproblem, jag har inte så stort ego så jag tror mig lösa världsfredsfrågan eller svältfrågan. Det handlar snarare om mer närliggande och för vissa andra inte stora problem. Okej, jag blir upprörd över vissa problem som jag stöter på, har efter lite eftertanke kommit fram till att det är problem som jag anser försvårar eller förstör, då framför allt i mitt arbete.

Jag har nu vid 36 års ålder börjat komma till insikt hur jag hjälper mig själv att komma ur denna spiral och det är genom att finna en lösning... En liten, liten detalj som kan ställa till det för mig själv samt även skapa ännu mera frustration är att bara att alla sk. problem kan inte jag finna lösningar på. Jag kan inte ens påverka vissa delar över huvud taget. Men jag kan påverka endel och jag kan försöka hitta förslag till lösningar på vissa arbetsrelaterade problem.

Nu kommer jag till det som har varit mitt brydderi speciellt senaste veckan och det är PS självservice. Detta system där vi under arbetstid skall logga in på "ledig" dator och föra in sem, övertid, sjukfrånv, vab, kvällsmöten mm. Vi har en timmes egen reflektion i veckan och under den timmen skall vi klämma in och hinna allt arbete vi själva är involverade i. 

I och med namnbytet från "egen planering" till "egen reflektion" fick jag mitt korkade, dumma nöt för mig att wow vi skulle få reflektera det pedagogiska arbetet denna timma. Verkligheten ser helt annorlunda ut iaf för min del och säkert många med mig. Har vi inte möjlighet att sätta oss och fylla i PS spontant när vi egentligen är i barngrupp dvs då vi skall vara lyhörda och närvarande pedagoger för barnen så finns endast egna reflektionstiden kvar till detta. Så vida man inte gör som många gör, sitter och fyller i detta på sina raster eller ännu värre efter arbetstid, dvs på sin egen obetalda fritid.

Dilemmat uppstår när några vägrar göra det på sin fritid och därför kanske inte hinner med detta och några gör det på sin fritid och hinner därmed få in allt inom rimliga tidsramar. Min fråga blir då, hur kan våra chefer eller de högre upp någonsin se att vår tid inte riktigt räcker till? Några hinner ju alltid med, hur tajt det än är...

Jag brukade också göra detta efter arbetstid förrut eller på min reflektionstid, men denna termin kände jag STOPP!!! Jag och mina två närmsta kollegor har diskuterat detta flertalet tillfällen under terminen och de har både få stå ut med likväl delat min frustration i detta. Nu i veckan efter antal påminnelser ovanifrån att ajaj, nu borde, till nu måste du lägga in i PS, plus att jag hade tjugo miljarder andra grejor i huvudet och riktigt många andra saker på min att göra lista. Jag fick nog!! Kände att den enda lösningen är att helt enkelt lägga in en kvart PS+mailkollartid för var och en av oss tre i vårt veckorutinschema ( ni, vet ett sånt där schema där det ex, står vem som går på morgonmöte, vem som dukar, vem som läser olika dagarna osv). Jag tänkte att hur vi än vänder och vrider så är barnen förlorarna, men det är säkert iaf ett sätt att göra det bästa av situationen vi befinner oss i.

Sagt och gjort, jag frågade mina kollegor vad de tyckte och de köpte faktiskt idén. Nu har vi därmed sedan igår lagt in denna kvart för en av oss var i veckan på vårt rutinschema som sitter på vår skåpdörr inne på avdelningen.

Vi kan därmed i lugn och ro, utan att få dåligt samvete för att kollegan nog undrar var jag är, eller offra rast, eller skjuta det framför oss. Framför allt behöver vi inte ta från får sk. "REFLEKTIONSTID"...då kanske vi får en hel kvart att refletera på under denna timma?

Mitt upprörda och frustrerande för detta problem har lagt sig. Over and out!                  

Den stolta fristaden...kommunens ledord och vision.

På kommunens hemsida framgår så tjusigt att vi lägger den viktiga grunden för barnens livslånga lärande samt att våra förskolor är roliga, trygga och lärorika. de lyfter även fram hur viktigt uppdrag vi i förskolan har. Forskning visar på att  en kvalitativ förskola kan ha inverkan på barnens fortsatta lärande högre upp i åldrarna.

Det framgår dock inte att ekonomiskt sett har förskoleområdena i denna stolta fristad väldigt olika förutsättningar och skilda budget. Vilket jag kan tänka i det stora kan påverka kvaliten på förskolorna i de olika förskoleområdena. De områden som inte har lyckats fylla upp sina förskolor kan gå back, vilket innebär att de behöver skära ner...Då inte på personalens arbetstakt eller krav på sig, vi har alltid en läroplan att arbeta mot och vi har alltid barnen som varje dag har rätt att samspela med lyhörda och invoverade pedagoger, samt barnens förldrar som med all rätt har sina krav på de stolta frisdadens förskolor som de läst om ska vara bra.

Jag kan tänka mig att antalet frustrerade pedagoger i denna stad är stort, det är givetvis endast mina funderingar och mitt eget antagande. För mig går dock inte ekvationen ihop. Många ambitiösa pedagoger arbetar på våran stads förskolor många ger massor varje dag för att räcka till och finnas där för barn och föräldrar. Kan det vara så att många till och med bokstavligt går på knäna för att kunna leva upp till alla rådande förväntningar och för att allt inte ska rasa samman...men vilka rasar då samman i slutänden? 

Jag vet inte och jag delger endast mina egna tankar och funderingar. Jag tänker vidare att vi pedagoger vill vara duktiga, vi vill utvecklas och vi vill arbeta för en kvalitativ förskola. Hur gör vi då detta? Hur går vi på fortbildning, sitter i möten och olika utvecklande grupper, gör administrativt arbete, har reflektioner enskilt och i grupp osv utan att för den del barnen och det pedagogiska arbetet skall bli lidande.

För utvecklas själva är väl något vi vill? Bidra till utveckling både ur versamhetsperspektiv och organisationsperspektiv samt samhällsperspektiv vill vi väl också?

Detta är en av punkterna i vårt medarbetarsamtalsunderlag och vi alla vill väl vara "duktiga" medarbetare och därav också ha en möjlighet att kunna erbjuda en ännu bättre Förskola för dagens barn samt möjlighet till egen positiv utveckling och att få ett lönelyft är nog ingen som tackar nej till heller, eller? Faktum kvarstår, ekonomi påverkar och barngrupperna är överlag för stora både för stora för många utav lokalerna samt för stora för antalet pedagogtimmar per grupp. Räknar vi då ännu mer specifikt antalet timmar pedgog "i" barngrupp blir det ännu färre timmar.

Mina frågetecken är tyvärr fortfarande icke uträtade, känner mig snarare ännu mer förvirrad. Jag kan inte heller låta bli att fundera på detta eller bli engagerad i dessa frågor, för de berör mig både som aställd, medmänniska och samhällsmedborgare. Jag tänker att jag inte bara kan sitta hemma på kammaren och tycka eller fråga mig en massa?

Jag kan inte heller fortsätta gå omkring och tro något, känner en stark känsla av att ta reda på... Ta reda på vad kan JAG göra, hur kan JAG göra, hur kan JAG påverka. Jag har inte en aning om jag kan, och efter endel efterforskningar heller om jag ens vill. Jo, klart jag vill påverka och klart att jag vill bidra till strävan efter en likvärdig förskola för alla och då tänker jag för barnen "vars glädje- lust- och nyfikenhet till lärande och utveckling vilar i våra händer", barnens föräldrar som förlitar sig på oss samt pedagogerna som skall fortsätta vara inspirerad, engagerad och proffsig yrkeskår.

Jag insåg efter en heldel letande och läsande att forskning och skolutvecklingsarbete inte är en helt enkel match. I min skalle ( vilket kan vara helt galet för någon annan, men det får stå för dem) så är det helt logiskt att för att kunna utveckla eller förbättra i vilket avseende det än gäller bör ett nuläge identifieras. Et nuläga kan inte bygga på antaganden eller känslor utan bör bygga på vetenskaplig forskning. Så jag antar att för att få reda på hur något verkligen ter sig så bör det forskas på förskolan. Det pågår forsknngpå förskolan men tydligen för lite inom vissa områden. Skolan ligger där längre fram än vi på förskolan gör.

Enligt Sven Persson professor i pedagogik vid Malmö högskola saknas forskning om de yngsta barnen i förskolan och det jag verkligen skule viljabena ut är hur ser det ut på våra förskolor och hur skijer sig arbetssätt, ekonomi, personaltäthet, struktur, organisation, ledarskap, ec. och framför allt om eller hur påverkar detta  barns förutsättningar och kvaliten på förskolan...

Visar sig dock att det var en riktigt lång väg för att ens förstå hur man ska gå till väga samt lång väg för att ens kunna forska... ett stort steg. 

Sitter på flertalet föreläsningar idag och över mig kommer inte en gång utan flera gånger en känsla av triumf och glädje över att det jag står för och utvecklats i samt kämpat så otroligt mycket för är i enlighet med dagens rådande läroplan. Jag inser att jag varit rätt ute i mina tankar och det känns bara så jäkla skönt att få lite cred för det man kämpar för. Att det sedan är i en helt annan stad med förskolefolk från hela landet och jag bara sitter där som en myra i stacken och småleende myser gör inget alls...Det värmer och ger ny glöd till elden som jag nästan tappat hoppet på skulle brinna igen.

Herrejisses, vad händer?? Jag kommer tillbaka till det snart...

Fast jag börjar med pladdret runt omkring först, sånt pladder som jag kan garantera fler av det manliga könet dvs inte bara min sambo tycker är så jobbigt med vissa tjejer när det ska berätta någon. De måste börja historien med bakgrunden för att sedan få in lite sidofakta och därefter...efter en lång stunds pladder komma till saken, om de inte blir avbrutna av den otålige mannen då förståss. Jag tänker i alla fall börja med pladdret denna gång, eftersom jag vill göra det och jag får. 

Midsommardagen ser ungefär lika ut som mina andra lördagar, åtminståne efter våra övernattande vänner med sina två barn åkt hem. Rev ur alla sängkläder ur alla bäddar efter sovgäster, drog igång en sprängfylld tvättmaskin. Plockade disk, plockade undan och städade både ute på altanen och inne efter midsommarfirandet och gästbesök. Medan jag håller på bestämmer jag mig för att efter jag är klar ska jag gå ner till affären och hyra en riktig mysfilm. En sån där som det nästan är förbjudet att gilla och som jag ibland inte alls uppskattar medans nästa gång jag bara älskar. en så kallad Romkom, Romantisk amerikans komedi, ett riktigt dravel men som får en att sitta med ett sånt där fånigt leende på läpparna och en varm känsla i hela kroppen. Sagt och gjort, jag kilade efter allt fixande ner till affären, handlade lite som behövdes till kvällens tacomiddag samt hyrde mig en film.

Efter maten är avklarad och efter ett till besök till affären, denna gång för att barnen ska få sitt lördagsgodis samt för att Thilia också vill hyra en film till sig, samt efter att jag hängt andra laddningen med tvättade lakan på tork lägger jag mig tillrätta i Fabians soffa (ja, måste låna hans tv eftersom min sambo sover som en liten gris på soffan) och sätter på filmen. Filmen heter: I don´t know how she does it med Sarah Jessica Parker som en hårt arbetande mamma med två barn och hur hon lyckas väva ihop allt i sitt hektiska liv. En bit in i filmen sover hela familjen medan hon ligger vaken i sin säng och gör listor i sitt huvud.... Men vänta nu, vad är detta??? Jag tänker att det måste betyda att finns fler knäppgökar än jag därute som har denna skumma grej för sig. Kan inte låta bli att undra om det till och med är vanligt att göra så? Varför har jag aldrig hört det för? Gör både män och kvinnor så?? 

Viss igenkänningsfaktor känner jag i huvudpersonen dvs stressande Parkerdamen i filmen, även om hon dock har ett något mer tjusigare jobb än mig samt finare våning och icke att fröglömma en barnflicka samt en man som även han gör karriär samtigt och även han springer runt hemma och plockar upp saker, fixar inför kalas osv. Det jag dock inte kan känna igen mig i är att hon inte det minsta ser ut att hålla på att krackelera. Se sådär sliten och trött ut som en annnan kan tycka att man ser ut. Blir så förbannad också eftersom hennes karl verkar kunna jobba och vara borta hemmifrån utan problem medan hon tampas med dåligt samvete samt ber om ursäkt hela tiden för att hon inte räcker till...Gör jag så tänker jag?? ....hmmm  Bluff tänker jag och bestämmer mig för att jag inte gillar filmen.

Besviken på att filmen som jag i början kännt igen mig så mycket i inte håll måttet hela vägen går jag efter den är slut ut på altanen och känner hur ilskan börjar skjuda inom mig när jag ser att det börjat regna, blickar bort på min torkställning där alla mina nytvättade lakan hänger och nu får sig en regnsköljning som jag absolut inte önskat...PEST!!