Några rader att ha i åtanke...

Efter att jag vid åttatiden sett till att sonen traskat iväg till skolan kände jag mig liksom lite manad att jag borde vara lite driftig när jag ändå var hemma med sjuklingen, som dessutom inte var i behov av mitt sällskap utan låg och vilade på soffan. Jag tittade mig omkring och kunde lungt konstatera att oroa mig för att  inte ha något att städa var inte behövligt och jag kunde nästan höra dammsugaren ropa mitt namn ... Kunde även tycka mig höra skursvabben kalla på min uppmärksamhet...

En timme senare kände man riktigt lukten av gulsåpa och huset var som förvandlat.... Dock inte huset jag och min familj bor i utan vår lilla gnagare till familjemedlem, Thilias hamster Duvas hus, eller snarare bur hade fått sig en rejäl storstädning. Jovisst, gallret blänkte och numera kunde Duva kråma sig i sitt bo som blivit i klass med femstjärniga hotell... 

Den där lilla gnagaren hade med andra ord bättre klass på sitt boende än oss, eftersom jag rätt uppgivet efter en timmes slit insåg att vårt hus fortfarande mer eller mindre kändes och såg ut som ett sunkigt råttbo. 

Men här gjorde jag något rätt oväntat för att vara jag. Istället för att bli en galen duracellkanin och börja tokstäda och sedan några timmar senare bli färdig och vara helt slut, tänkte jag (eller nja, snarare intalade mig själv) att se vilken fin och sann djurvän jag är. Inte nog med den känslan, satte jag mig tillräckligt nära buren med näsan nära gallret kunde faktiskt jag också lukta på såpalukten.

...även om detta är tänkbart, så är även detta påhittat ut mitt huvud...

Lottens fröken på förskolan Kråkan

Hon sväljer ner ytterligare en huvudvärkstablett och sneglar på klockan på väggen inne på avdelningen, en timma tänker hon. En timma innan kvällsmötet börjar och hon känner att det kommer krävas en rejäl kraftansträngning för att orka hålla fokus och vara delaktig samt ha ett positivt tänkande. Hon tänker att hon borde göra lite nytta nu när hon har en timme till övers men står ändå kvar lutande mot diskbänken, om bara den sprängande huvudvärken ville släppa. Den har drabbat henne rätt ofta nu på sistone, jag kanske dricker för lite under dagarna, ja, så är det nog intalar hon sig, jag glömmer bort att dricka här på jobbet, inte så konstigt eftersom allt går i ett hela dagarna.

Hennes tankebana fortsätter vidare till dagen som varit medan blicken vilar på den grå soffan som står mot en vägg på avdelningen där endast en ensam bilderbok ligger kvar. Hon tänker på Lotten, jag hann inte läsa för Lotten... Skuldkänslorna kommer åter krypande hon ser Lotten framför sig, där hon sitter och väntar, tyst och stilla, väntande med boken i knät. Jag ville läsa för henne, jag älskar att läsa för barnen, det är så mysigt och roligt att se hur det går att trollbinda helt med en bra bok och så är det så bra för språkutvecklingen också.

Jag hatar den här känslan tänker hon och tar ytterligare en klunk vatten ur glaset hon fortfarande håller i. Jag hinner aldrig allt jag borde eller vill för barnen. Jo, tänker hon, jag hinner med det mest basala, själva omsorgsbiten. Sådana saker måste ju gå före, men det är så frustrerande när de tar över helt.

Hon tänker vidare på Olle och hans extra språkstimulans, vi skulle haft den stunden i tisdags men det blev inget, för vi var tvugna att hjälpa till på gården och vara med alla barn, för det fattades personal. Vi får inte glömma att titta ut ett nytt tillfälle igen, tänker hon.

Vi måste också försöka hinna med att hitta fler rejäla utmaningar till Linn, Rasmus, Lotten och Filip, för jag förstår att de tycker det blir tråkigt här när de både skriver, räknar och börjat knäcka läskoden. speciellt när vi vuxna hela tiden måste lämna dem i sticket för att ta hand om de yngsta som behöver oss på olika sätt.

Attans...nu kom hon också på att hon glömt fylla i övertid hon gjort i systemet i datorn, hann inte det på rasten och det viktiga pappret som jag skulle fyllt i och skickat in till administrationen. Hon suckar uppgivet och tänker att det får hon väl ta hem och fylla i, för i barngruppen tänker jag inte stå och fylla i personalpapper tänker hon, det känns inte rätt.  

Klockan tickar vidare Hon ser spindelnät som hänger ner från lysrörslampan i taket och tänker att oj, vad vi skulle behöva dammtorka överallt, hon suckar, för hon vet att det finns ingen tid till detta...

Hon ställer sig åter igen frågan som hon ställt sig många gånger, varför ska vi göra så mycket saker som inte innebär arbetet tillsammans med barnen. städa, disken, rengöring av leksaker, pappersjobb som inte berör barnen alls osv...samtidigt ska vi finnas här vara en trygghet, utmana och stödja i utveckling och lärande för 20-22 olika barn samt hinna med att träffas i olika grupper och möten för att utveckla vårt arbete vidare och bli ännu duktigare pedagoger...

Hon tänker vidare att vi är ju faktiskt duktiga pedagoger här på förskolan som utbildat oss i det pedagogiska arbetet för att vi vill arbeta med tillsammans med barnen.

Är det vår kunskap som brister?

Är det vår vilja eller ambitioner som brister?

Nej, tänker hon det är inte det, jag vet många pedagoger som ger hundra procent och jag ger också 100, så vad gör jag för fel?  Eftersom jag så ofta känner mig som en otroligt misslyckad pedagog som inte räcker till och kan erbjuda varje barn en rolig, trygg och lärorik vardag här på förskolan. För det kan den inte vara, tänker hon, i alla fall inte för varje barn, varje dag. Hon känner den väl bekanta klumpen i bröstet när hon åter igen tittar på soffan. Vad lärde sig Lotten idag? Lärde hon sig att vuxna inte är att lita på och att vuxna aldrig har tid, inte ens de vuxna som är på förskolan vars jobb ska vara att finnas för barnen...

men just denna gång är det ur mitt huvud...

Lotten på Förskolan Kråkan

Lotten väntar och väntar...

Varför kommer fröken aldrig?

Hon sa ju nyss att hon skulle komma snart. Lotten funderar, vad är snart? Hon tycker det är konstigt för iblan känns snart som på direkten och ibland känns snart som nästan trilliarder år.

 Lotten tittar på bokens framsida som hon håller i sina händer en gång till, den ser så spännande ut. Hon har aldrig hört den sagan och den verkar jättespännande. Lotten frågade fröken om hon kunde läsa boken för Lotten och då svarade fröken:

 - snart kan jag läsa, jag ska bara hjälpa Olle med hans väv.

Lotten kan vänta, jag är jätteduktig på att vänta, tänker Lotten. Jag har väntat länge, länge fast boken verkar så spännande så jag knappt kan hålla mig.

Lotten tänker att det vore bra om hon kunde läsa, så som storebror kan. Men storebror är ju jättestor och går i skolan Lotten är inte så stor som han, även om jag är rätt stor, har faktiskt fyllt fem år, tänker Lotten.

Lotten ser mycket från soffan där hon sitter ensam med boken i knät och väntar. Hon ser att Marika som vanligt sitter under bordet och petar näsan, Lotten vet att Marika äter upp sitt snor för det har hon sett många gånger.

Fröknarna vet inte att Marika äter sitt snor, Marika sitter alltid under bordet när hon äter snoret. Fröknarna brukar säga: -Sitter du där under Marika, vill du komma upp därifrån och vara med oss, fast då har Marika redan ätit färdigt och de såg inget, men Lotten ser.

Lotten tycker det är kostigt att Marika äter sitt snor, en gång smakade Lotten på sitt eget bara för att se om det var gott eftersom Marika äter sitt hela tiden. Men usch, blää det smakade inte gott alls. Undra om Marikas snor smakar annorlunda, det kanske smakar päron tänker Lotten.

Nu springer Per, Kalle och Rebecka runt, runt, runt igen, de springer ofta runt ,runt, runt fast fröknarna säger att de inte får springa inne. Lotten ser allt från soffan och hon är jättebra på att vänta...

Hon suckar och tittar ner på boken igen...

Undra hur länge en stund är?

Hon vill gärna fråga fröken, men fröken har nu lämnat Olle och hans väv och torkar istället upp kiss från golvet. Kajsa har kissat på sig, hon gör så när hon inte har blöja.

Lotten tänker att hon har nog minsann aldrig kissat på golvet så fröken måste torka, eller har hon det? Äsch, hon tror inte det i alla fall för hon vet att man ska gå på toaletten.

Nu ser Lotten att fröken torkat färdigt och att Kajsa fått nya torra byxor och fröken börjar komma gående mot Lotten. Äntligen tänker Lotten! Hon kan knappt bärga sig så mycket vill Lotten höra sagan. Men...vad??

Telefonen ringer...Nej fröken gå inte tänker Lotten, men fröken vänder på stegen och går och svarar i telefonen. Lotten spanar runt i rummet efter andra fröken, men ser henne inte...

Hon är nog på rast, tänker Lotten.

Nu ser Lotten att fröken kommer mot henne, soffan och boken utan telefon. Nu!!! Tänker Lotten. Men fröken säger istället:

- Lotten, jag kommer snart och läser för dig måste bara reda ut en sak först.

Lotten ser hur fröken går iväg ännu en gång och in i nästa rum, där innefrån hör hon skrik, gråt och frökens röst när hon pratar med barnen där inne.

Lotten brukar tycka det är roligt på sin förskola och hon brukar tycka fröknarna är jättesnälla. Hon blir bara lite ledsen när fröknarna inte hinner, inte ledsen med tårar men ledsen i magen liksom. Lotten tänker att hon ju är jättebra på att vänta, hon brukar alltid vara bra på att vänta. Som den gången när Lotten skulle få hjälp med sin duk hon skulle sy, då väntade hon jättelänge, jättelänge sedan skulle alla städa och gå ut.

Nu ser Lotten Mickan som står och ritar med en grön krita på väggen, fröken ser inte för hon är fortfarande inne i rummet brevid och pratar och tröstar, Lotten hör hennes och några kompisars röster där innefrån. Lotten tycker Mickan är dum som ritar på väggen, för man får inte rita på väggen, det vet Lotten, för det har pappa och mamma lärt henne sedan hon var en liten pluttbäbis.

Mickan är ingen liten pluttbäbis ändå ritar hon på väggen, fröknarna har också sagt att man inte ska rita på väggarna och att vi har ju jättefina papper att rita på.

Nu kommer fröken till baka från rummet brevid. Lotten tittar på fröken och fröken tittar på Lotten sedan råkar fröken titta till åt det håll där Mickan fortfarande ritar, fast nu med en röd krita på väggen.

Fröken går genast fram till Mickan och tar bort kritan och börjar tala med henne med en argare röst än frökens snälla röst.

Lotten tänker att det är kostigt att fröken har tid?? Att rita på väggen är dumt det vet Lotten och när Mickan ritar på väggen då har fröken tid. Lotten tänker att hon är ju stor, fem år faktiskt, hon tänker att hon äter inte snor, kissar inte på sig, ritar inte på väggen, springer inte runt, runt, hon bråkar inte och hon gråter nästan aldrig...Ändå kommer fröken inte...

Nu kommer andra fröken, äntligen tänker Lotten....det är så jobbigt och tråkigt att vänta. Andra fröken berättar högt för alla barn att nu ska vi städa och klä på oss och gå ut...Lotten tittar ner på boken, hon tittar på framsidan, den ser så spännande ut.

Hon lägger i från sig boken på soffan och går iväg för att hjälpa till att städa...

Idag kan jag erkänna att jag starkt funderat på vad jag pysslar med och har även ställt mig frågan "är det värt det?" kanske tjugo gånger... 

Just nu skulle jag vilja vara Kalle i "Kalles klätterträd" den tecknade serien som gick som barnprogram med Gösta Ekmans röst... Kalle ligger i ett klätterträd och funderar och fantiserar och drömmer om sin framtid hela dagarna, snacka om reflektion och övervägande innan beslut...

Jo, det ska jag tala om. Min kära sambo gör det, trots att jag flera gånger buffar på honom och surt väser åt honom att stänga av mobilen, trycker han på snoze.

Varje gång han i sömnen fått mobilen tyst och sover vidare utan problem, lägger jag mig och försöker somna om. Precis när jag börjar slumra börjar fanskapet spela sin jävla melodi igen...  

Jag hade givetvis kunnat stänga av den skränande apparaten om jag visste hur den fungerade och om det inte varit kolsvart samt att han hade den liggande någonstans under kudden, och jag kan ärligt säga att int ens den modigaste lejontämjaren vågar stoppa in handen under den sovande, finska mannen och försöka dra åt sig hans mobil.  

Efter telefonen väckt mig sådär tre gånger, hann jag aldrig somna om innan den lät igen, så när klockan visade fem gav jag upp...  

Så här sitter jag nu i köket, diskmaskinen igångsatt, kaffe i koppen och radion som sällskap, pigg och klockan är 05.30, kan härifrån svagt höra hur hans mobil fortfarande spelar sin "ljuva" melodi med jämna mellanrum inne från sovrummet.

Jag tänker för mig själv att nu kan den gott få spela och jag hoppas det är riktigt irriterande för honom att trycka på snoze var tionde minut på sin lediga dag.  

  ....Julen och nyår över för denna gång. Lika bra det kan jag tycka, jo visst det har varit trevligt, mysigt och blablabla... men det kan konstigt nog bli tröttsamt med det mysiga och mindre konstigt nog kan det bli lite väl mycket med det goda ätbara. Har lyckats anlägga en sådan där "söt" volang runt midjan, jo visst kan en sån volan vara urgullig... om man är fyra år och den sitter på en söt ballerinadräkt och är gjord av tyg, men är man 35 och den sitter och pluffsar direkt på kroppen är det gulliga liksom helt bortblåst...

Neee fy, jag får helt enkelt köra hårt nu när ledigheten är över och hitta tillbaka till mina rätta rutiner och mit normala matintag. Har insett att för mig är det med mat som en del säger angående alkohol "Där spriten går in går vettet ur" och för mig då ist " Där maten går in går vettet ur" ... eller ne kanske inte var den bästa och fyndigaste kopplingen jag gjort, fast å andra sidan så syns det ju väldigt tydligt att hjärnan blivit helt förpluffsad av mitt svullande.   

För övrigt har som sagt julen varit bra, barnen nöjda med sina julklappar och min sambo fick en surfplatta av mig så han var glad som en speleman på julafton...Ett förövrigt mycket effektivt sätt om man som kvinna vill få vara ifred, en leksak för "stora" ...nu behöver vi inte prata nästan något alls med varandra, så vi kommer nog just därför vara ihop tills vi blir gamla och grå, jag menar om några månader så kommer vi ha umgåts och pratat så lite med vrandra att det blir som att träffa en ny kille...låter han bli att raka sig så blir även utseendet lite annorlunda...spännande!! ;)

Appropå rakning, var min sambo så rar så han invigde min julklapp från honom...Hans ben blev så lent och fint, då han "bara" var tvungen att prova min epilator som jag fick av honom. Kan ju säga att jag inte kände mig mer lockad att använda denna "pinarpryl" efter jag såg hans ansikte förvridas av smärta medan han utalade AAAAAAJJJJJJJ, AAAAAJJJJJ gång på gång medan han drog den där apparaten över benet... Och detta tycker han att jag ska utsätta mig för???  Neheeedå, inte nu när han börjat...vi kan väl köra tvärt om här hemma, han kan köra lena ben och jag yllebyxor på benen och piassavakvastar under armarna, jag har ju för sjutton fött hans barn, lite smärta ska väl han få äran att ta på sig också!