Blir rejält förbaskad på mig själv och får god lust att kicka mig rejält på smalbenet och gorma - Skärp till dig, bete dig som en vuxen mogen kvinna och sluta sura nu. Men envis som jag är vägrar pessiandan lämna mitt sinne hur mycket jag än bannar och försöker mota bort.

Har kommit till insikten att likväl som jag kan vara lösningsinriktad och positivtänkande kan jag tydligen, när det vill sig riktigt illa vara en lebeda, sur, tvär och negativ så illa så jag knappt orkar med mina egna tankegångar. Alla har vi sådana dagar tänker man ibland när sinnet känns dystert likt en solkig gammal sur disktrasa.   

Men vad gör man av all oförklarlig ilska som kommer farande likt en käftsmäll för egentligen inget speciellt utan för småsaker som man i vanliga fall snarare skulle rycka på axlarna för och bara låta passera rätt oberörd.

Men i detta sura tillstånd blir jag arg för att det regnar, arg på att allt ute är täckt med gul äckelpollen, arg på att kylskåpet inte fyller sig själv utan att vi måste åka och storhandla. Blir vansigt förbaskad på att jag inte kan vräka i mig en hel chokladkaka utan att må illa eller utan att gå upp två kilo, blir minst lika sur för att jag inte bara kan tänka på ordet gym och då känna hur musklerna växer och fettet förintas. Vill sparka sönder min cykel för att jag inte kunde få ett körkort i morsdagpresent. Blir jättesur för att jag inte är tjejen med guldkontot så vi kunde leja en byggfirma som fixade huset tipptopp medan vi var på en fantastisk semesterresa. Skitsur blir jag när jag tittar ner på mina fårskinnstofflor och inser att de inte ens klarar sig med tejplagning längre. Blir arg när jag tänker på att hemmet inte kommer vara städat när jag kommer hem i morgon och blir rent ut sagt vansinnig när jag inte ens kan ligga under argfilten och skriva eftersom det efter en stund är en omöjlighet att andas under en tjock filt...  

Mitt i allt detta arga och sura börjar en ny känsla komma krypande, närmare och närmare tills jag tillslut inser att jag inte ens förstår varför jag är så arg... jag förstår inte riktigt vad det är som gör mig så sur heller. Jag har det väl rätt bra egentligen, har min, i och för sig rätt knasiga finne till sambo, men han är min älskade sambo och han älskar sin surkart till tant oavsett om hon sista veckan mest spottat och fräst så fort han råkat öppna munnen...tänker i mitt nu lite lugnare sinne att han måste ha ett outgrundligt tålamod eller verkligen älska mig med ALLA mina egenheter. Sedan har jag mina (för det mesta) superhärliga ungar som också stått ut med sin argbigga till mamma senaste dagarna, faktiskt imponerande när jag tänker efter.

Jag har ett jobb som jag verkligen brinner för, ja tamejsjutton det gör jag så mycket så det nästan luktar bränt...Har ju till och med problem att stoppa tankeflödet när jag lämnar byggnaden och vill massor (säkerligen för mycket enligt många) men det kan inte hjälpas, jag kan inte rå för det.

Likväl som jag inte kan rå för att mina batterier ibland blir så urladdade att tröttheten och pessimismen tar över helt och jag inte ens orkar med mig själv...

Fast då är det tur att jag har kaffe, datorn och argfilten...Kliver ur surdimman, något varm men också både lungnare och faktiskt gladare.   

Man är fortfarande inners inne densamma likt ett kugghjul som roterar runt sin axel men visar upp olika sidor beroende på vilken sida av kugghjulet betraktaren ser... Läste något liknande detta i en bok nyligen. Skrämmande och rätt sorglig tanke om jag tänker på betenden som är mindre fördelaktiga eller personlighetsdrag som påverkar en själv eller sin omgivning negativt. Frasen "jobba med sig själv" får inte riktigt samma genomslagskraft om det ställs mot detta sätt att se på oss människor. En slags uppgivenhet kommer krypande och frågan jag ställer mig är: "Är det verkligen så?"

Jag börjar själv nu speciellt senaste dagarna se ett gammalt betendemönster hos mig själv komma krypande. Mitt listsystem, ja, jag har ett sådant, om inte alltid nerskrivet så inne i huvudet. Det handlar om listor över saker som behöver göras eller måste kommas i håg. Listsystemet kan vara till stor hjälp samtidigt som det kan vara en direkt fara för stressrelaterade känslor.

Faran med listorna är när de blir längre och längre och längre i samma takt som orken och motivationen minskar och tiden inte räcker till.

Jag har förut lovat mig själv att arbeta bort det här och att istället för att köra i 110 kanske tillåta mig själv att tycka att det räcker med hälften. Har även lovat mig sälv att sätta stopp för vad jag anser att jag själv måste göra, ha kontroll över, förbättra, ansvara för osv. Det har fungerat rätt bra under en längre period, men det gamla betendet har i sin tysthet krypit på mig utan att jag själv märkt av det.

Efter att vaknat mitt i natten och stora svårigheter att somna om började mina tankar direkt vandra iväg till allt som jag måste få gjort och funderingar på om jag glömt något efter som känslan finns där, funderingar på hur jag ska hinna inom de rådande tidsramar samtidigt som jag känner att orken inte vill infinna sig. Välbekanta önskan om att bara få gräva en grop och krypa ner...

Vaknar med  avsaknad av att känna mig utvilad samt en sprängande huvudvärk. Anstränger mig, sätter på mig "jag är som vanligt mamma" och väcker barnen. Inser redan efter en stund att jag "som aldrig glömmer sånt" har glömt att lämna in lappen till dotterns fritids om ledighet på klämdagen, även glömt att i går påminna sambo och dotter om en läxa som hon hade och som de kanske annars glömmer...jaha, då får jag skämmas för att vara en dålig förälder. Jag som alltid brukar lämna in sakeri tid och ha ordning. Jag börjar omedvetet räkna ihop det som jag glömt senaste veckorna... en del bara småsaker men min egen känsla av att tappa kontrollen och inte känna igen mig själv finns där...samtidigt som panikkänslan inom mig för allt jag måste hinna göra och allt jag borde men inte hittar orken till att göra bara växer och växer...

Tvättkorgen svämmar över, hemmet ser ut som en svinstia, fönstrena skulle behöva putsas, jag skulle behöva ner och träna, projektet renovering av övervåning skulle behöva tas tag i eftersom det påbörjats och får mig att må dåligt av att vara rörigt... Jag skulle verkligen behöva sätta mig och förbereda mig inför ett åtagande jag tagit på mig  till måndag. Jag skulle behöva skicka in en viktig grej som legat länge och väntat. Behöva ringa ett samtal angående en annan sak som också egentligen skulle gjorts för ett tag sedan, som i och för sig min sambo erbjöd sig göra men inte gjort...Skulle verkligen behöva sätta mig och leta vad vi ska åka på semster i sommar...VILL INTE, ORKAR INTE...VILL BARA VARA ENSAM EN STUND, IFRED....Så ingen kan ropa eller säga: -Soooofie....-Maaamma....Vill bara skrika: LÅT MIG VARA iaf en stund!...