Hon säger... Hon tänker...

Det är lördag och sambon kommer med förslaget att de, om hon vill kan åka till en möbelaffär och titta på soffor. Hon säger,

-Ja, det kan vi göra, det blir trevligt. 

Hon tänker, att det är ju trevligt att strosa runt och drömma och göra upp planer tillsammans. Det är väl ok att de tittat och drömt om soffor ett antal gånger under sådär fem års tid. Må hända att det är liiiite frustrerande, men hon har ju blivit rätt bra på detta nu.

Hon har förstått att här handlar det om en säkerhet...Måste akta sig för inpulsköp och det undviker man på bästa sätt genom att låta det få ta tid... och lite mer tiiid. Hon har även lärt sig att inte fastna för någon speciell soffa eftersom man aldrig vet om just DEN finns kvar dagen DET då soffan kanske ska inhandlas. Hon har även lärt sig att hantera känslorna inför en utflykt likt denna, is i magen och se det som en trevlig lördagspromenad bara att den sker inne i en möbelaffär.

Väl inne i möbelaffären är soffavdelningen det första de möter, men de möter även något annat...Ja, förutom några enstaka fler möbelintresserade kunder och en lång ganska ung kille som precis står och övertygar ett äldre par om komforten av en soffa, vilket pekar på att han är en av möbleaffärens säljare. Det är något mer, något i luften liksom...

Sambon och hon kikar runt en stund och är precis påväg in mot en annan stor del av affären när de möter säljare två.

En robust kvinna i femtioårsåldern, som ser både alldaglig och trevlig ut, hon har förtillfället två kunder i släptåg så bemödar sig inte med att säga mer än hej.

När säljaren och kunderna hon hade i släptåg passerat, känner båda, HJÄLP! Vilken lukt men sambon blir först att klä osen som borrat sig in i deras näsborrar med ord.

- Kände du, vad hon luktade svett? Viskar han

- mmmm Säger hon, för det är det ända hon får fram. Stackars människa, om lukten sprider sig såhär runt där hon befinner sig hur är det inte då för henne som liksom står mitt i det hela tiden. Fastbunden i sin egen svettlukt.

Fast hon borde ju känna det själv, eller det kanske blir sådär som för sopbilsåkarna, eller fiskrensarna att man blir avtrubbad i näsborrarna. Hoppas det är så för henne, måste vara enkalre att leva med det då än om hon hela tiden kände lukten men verkligen inte kunde bli av med den...

Förföljd av sin egen odör jisses vilken tragedi. Undra hur långa smala säjaren eller andra kollegor står ut, de har kanske försökt påpeka detta på ett fint sätt, börjat med små hintar som att ge henne rollon i födelsedagspresent till hela korgar som man kan få till jul och brukar vara fyllda med godis, ostar, vin eller andra mumsigheter. Bara att korgarna i detta fall varit fyllda med doftspray, wonderbaums, doftljus, deospray, rakhyvel+lödder och så en liten chokladkaka, för att hon inte ska bli misstänksam och tro att de anar något om hennes svettproblem...

När de kommit ner på nedre planet av affären och sambon precis provsuttit en ganska ful soffa Kommer den robusta svettkvinnan till säljare klivande mot dem leende.

-Behöver ni hjälp?

Hon tänker, Nej, stackars människa, men det gör du! Du behöver kanske till och med proffshjälp, vilket vi inte riktigt kan erbjuda dig, samtidigt som det faktiskt blir lite tokigt om vi som potentiella kunder kommer hit och ska behöva hjälpa säljaren med hennes svettproblem.

Om vi behöver hjälp? Våra problem känns liiiite futtiga i jämförelse med dinna oooosande rätt viiiida problem.

Kan nog inte riktigt tänka mig vad du skulle kunna hjälpa oss med i nuläget...om inte du förståss kunde, med minsta möjliga rörelse för att hindra kroppens utsöndringar från att med hjälp av klädtyget liksom puffas ut genom alla tygporer och klädplaggsöppningar.

Fast hon svarar istället med en glad och trevlig röst:

- Nej tack, vi tittar bara. Och luktar, ofrivilligt.

- Bara att säga till annars. Svarar svettsäljkvinnan käckt tillbaka, ler stort och glider iväg i ett moln av svettos. Säga till, frivilligt söka upp...Hon måste vara helt galen eller kanske snarare tro att vi är helt galna som vill utsätta oss för mer, känner nog lite yrsel redan nu. 

Tänk om sofforna dragit åt sig svettodören? Stackars gamla paret som köpte soffan där uppe, de kommer hem ställer sin fiiina nyinköpta oxblodsfärgade äkta skinnsoffa i sitt trevliga lilla vardagsrum och kan inte begripa varför soffan inte luktar sådär starkt skinn som skinn brukar lukta i början.

Frun kanske påpekar för gubben sin att lukten inte är helt främmande men annorlunda på en möbel. Fast paret kanske trivs så bra med soffans komfort och modell att de gärna inte vill krångla och gubben som betalt dyra pengar kontant för soffan kanske anser att frugan får vara glad för den ändå, han kanske intalar frugan att oxarna de gör sofforna av ibland kan bli så skrämda inför dödens faktum att de svettas och ibland sitter helt enkelt lukten kvar i skinnet.

Frugan som kanske inte är den vassaste kniven i lådan och inte är så insatt i skinnbranchen köper gubbens bortförklaring och deras liv med sin nya svettsoffa kan fortsätta.  

Vandringen genom affären med sikte på utgången genomförde sambon och hon i väldigt rask takt, precis innan hon och sambon var framme vid dörren kastade båda en medlidsam blick på den unga, långa säljarkillen. Hinner precis se hans lidelsefulla blick innan dörren slår igen bakom henne och sambon...

Sorry dude we can´t help you, we have to help ourselfs, we have children for god´s sake...

Hon tänker... men säger...

Hon har efter en lång dag med arbete, hjärnan full med jobbartankar samt en hel del måstebestyr äntligen slagit ner rumpan i fåtöljen, där sitter hon och njuter av sitt kaffe och känner bit för bit hur kroppen och hjärnana börjar slappna av.

- Maaaammaaaaa!!

Den ljusa men skarpa rösten skär in i hennes redan ömma trummhinnor trots att rösten kommer från ytterdörren tar den sig igenom både väggar och rum för att nå henne.

Om jag inte svarar tänker hon...Om jag tänker mig bort någon annan stans, ja bort till en sandstrand, en tom sandstrand. Om jag låtsas att jag inte hör så byts ylandet till -Paaaappaaaaa!! 

Hon hinner inte mer än tänka denna fantasitanke då den skärande rösten nu ett antal decibell högre och mer eller mindre vrååålar

-Maaaaaaammaaaaa!!

Fan, tänker hon, den kommer inte försvinna och framförallt inte ge sig. Hon överväger två alternativ trots att hon redan innerst innne vet att det alternativet som är minst till hennes egen fördel kommer bli det segrande. Det första alternativet ,som hon själv skulle njuta mest av, är att tyst sitta kvar, stoppa hörlurarna i örononen och låta vrålaren inse att det inte är någon idé och därför ge upp. Andra alternativet är det mindre lockande och innebär att hon får ställa ner koppen resa sig upp och gå till ytterdörren för att tillgodose vrålaren, eftersom den utifrån gapandet antagligen befinner sig i en mycket svår kris eller kanske rentav håller på att dö.

Väl vid dörren säger vrålaren surt

- Hörde du inte mig jag har ju ropat jääättelänge?

 jo, jag hörde dig och halva bostadsområdet, men jag kanske inte ville resa på mig. Förjag kanske önskade att du kunde ta av dig skorna och komma in och säga det du ville säga i stället för att gapa som vi påpekat för dig så många gånger.

Fast hon säger istället att hon inte hörde för att hon hade hörlurar i öronen och frågar vad som är fel och om vrålaren har ont någon stans.

Vrålaren (dottern) tittar oförstående på sin mor och ser ut att leta i sina tankar.

-Jo, mamma det är typ jättehalt ute så vi kan åka kana på skorna på hela garageuppfarten, å så undrade jag om du kunde ge mig min mobil.

Medan hon surt hämtar dotterns mobil tänker hon, att det var ju roligt att dottern tvingade ut henne i hallen trots att hon hade det så skönt i fåtöljen med sin kaffekopp för att berätta en så viktig och intressant detalj.

Men till dottern säger hon samtidigt som hon räcker fram mobilen att det är ingen idé att dottern ropar mer för hon ska nämligen sätta sig och bajsa och hon förklarar vidare att hon är vääääldigt hård i magen så det kan ta jättelång tid. Dottern rynkar på näsan

- Mamma, det är inte speciellt intressant för mig att veta att du ska bajsa, å så har vår fröken sagt att man inte ska säga att man ska gå och bajsa man kan bara säga att man ska gå på toaletten, för det låter liksom trevligare. Det kanske inte du visste mamma, men nu vet du det. Hej då!

Dottern snor runt och springer ut igen varpå hon hinner tänka smäll inte i dörren samma sekund som dörren smäller igen så kraftigt att tavlan brevid halkar på sniskan som vanligt. Hon suckar,

hon kanske borde ta med sig kaffekoppen och låsa in sig sig på toaletten. Hon kan ju låtsas att hon är hård i magen och sitta där jättelänge, ifred, är hon hård i magen kan hon nog inte ens laga mat utan bör nog stanna på toa hela kvällen. Hon skulle ju kunna smussla med en kudde och filt också.

-Maammaa, jag behöver hjälp! Sonen kommer nerdundrande från övervåningen med matteboken i näven.

Jaha där rök min lilla lugna stund med kaffet. samtidigt undrar hon om hennes sambo verkligen inte hör hur barnen tjoar efter mamma hela tiden heller om han helt enkelt gör så som hon tidigare tänkte att hon ville göra.

Hon slår undan irritationen och svarar med en ansträngt mjuk röst,

- Kom så sätter vi oss i köket, så hjälper jag dig med matten.

- Men matten är jag snart klar med, bara ett tal kvar. Det var inte ens svårt. Det är min dator igen, den är knasig, spelet funkar inte. Sonen tittar på henne precis som om han förväntar sig att hon där på fläcken skulle förvandlas till en trollkarl och komma med sin magiska pinne till trollstav och kunna trolla fram ett datageni som fixar ev problem på datorn snabbt som en blinkning.

 Jag orkar inte med dessa dataproblem, har ju förklarat miljoner gånger att jag nog snarare skulle paja mer vid en knapptryckning än fixa något. Förresten kan han väl läsa en bra bok istället för att sätta sig vid datorn. Jag måste ju snart hänga tvätten och sedan börja med maten, har inte tid att försöka lösa problem som jag redan vet att jag inte kan lösa. 

- Du får be pappa hjälpa dig, han kan det där bättre än jag. 

Å, vilket jämställt förhållande, pappa kommer med sin skruvmejsel och lagar och jag kommer med snorpapper å snyter näsor, eller plåster och plåstrar sår. Jag skulle faktiskt kunna fixa eventuella dataproblem om jag bara hade tiden eller rättare sagt intresset att sitta framför datorn och lära mig.

- Men pappa har inte tid. Sonen tittar uppgivet på henne. 

Tror han fortfarande hon kan inta en trollkarls skepnad? Inte tid? Var är han förresten, hon har inte sett honom på länge. han kanske inte ens är hemma. 

Precis som om sonen kunde läsa hennes tankar påpekar han innan hon ens hinner fråga,

- Pappa sitter å skiter?

Fan, fan, fan. han är smartare än mig, hinner alltid rycka åt sig surfplattan och smita in på toa och sitta där i stanken och mysa för sig själv medan jag får vara allt i allo här ute. Å där rök min tillflyktsplats, finns inte en chans att jag kan gå in där efter honom inom närmsta timmarna, inte förrän jag investerat en gasmask dvs. 

- Du får väl vänta tills han är färdig och sedan be om hans hjälp.

Sonen ser inte överförtjust ut över denna lösning men förvånande nog rycker han bara suckande på axlarna och traskar upp till sitt rum igen.

Nu, tänker hon. Nu blev det lungt igen.

Väl tillbaka till hörnet av tv-rummet där fåtöljen som hon motvilligt fick lämna står, grppar hon kaffekoppen och tar på stående fot en stor klunk, hon sväljer motvilligt den iskalla inte alls goda vätskan. Grimasierande av den beska smaken slänger hon en hastig blick på klockan inser hon också förtvivlat att the moment is over, matlagningen kallar och eftersom tvättmaskinen tystnat har hon även tvätt att hänga.

En öde, milslång strand, liggande i en solstol med en exotisk drink i ena handen och en bra bok i andra. Sol som värmer min vinterfrusna kropp och  fullständig tysdnad med undantag för det avslappnande ljudet av vågorna som sköljer upp på stranden med jämna intervaller...

Hon stirrar oseende ner i stekpannan där falukorvsskivorna ligger och fräser medan tankarna stannar kvar på stranden, bara en stund till...