...även om detta är tänkbart, så är även detta påhittat ut mitt huvud...

Lottens fröken på förskolan Kråkan

Hon sväljer ner ytterligare en huvudvärkstablett och sneglar på klockan på väggen inne på avdelningen, en timma tänker hon. En timma innan kvällsmötet börjar och hon känner att det kommer krävas en rejäl kraftansträngning för att orka hålla fokus och vara delaktig samt ha ett positivt tänkande. Hon tänker att hon borde göra lite nytta nu när hon har en timme till övers men står ändå kvar lutande mot diskbänken, om bara den sprängande huvudvärken ville släppa. Den har drabbat henne rätt ofta nu på sistone, jag kanske dricker för lite under dagarna, ja, så är det nog intalar hon sig, jag glömmer bort att dricka här på jobbet, inte så konstigt eftersom allt går i ett hela dagarna.

Hennes tankebana fortsätter vidare till dagen som varit medan blicken vilar på den grå soffan som står mot en vägg på avdelningen där endast en ensam bilderbok ligger kvar. Hon tänker på Lotten, jag hann inte läsa för Lotten... Skuldkänslorna kommer åter krypande hon ser Lotten framför sig, där hon sitter och väntar, tyst och stilla, väntande med boken i knät. Jag ville läsa för henne, jag älskar att läsa för barnen, det är så mysigt och roligt att se hur det går att trollbinda helt med en bra bok och så är det så bra för språkutvecklingen också.

Jag hatar den här känslan tänker hon och tar ytterligare en klunk vatten ur glaset hon fortfarande håller i. Jag hinner aldrig allt jag borde eller vill för barnen. Jo, tänker hon, jag hinner med det mest basala, själva omsorgsbiten. Sådana saker måste ju gå före, men det är så frustrerande när de tar över helt.

Hon tänker vidare på Olle och hans extra språkstimulans, vi skulle haft den stunden i tisdags men det blev inget, för vi var tvugna att hjälpa till på gården och vara med alla barn, för det fattades personal. Vi får inte glömma att titta ut ett nytt tillfälle igen, tänker hon.

Vi måste också försöka hinna med att hitta fler rejäla utmaningar till Linn, Rasmus, Lotten och Filip, för jag förstår att de tycker det blir tråkigt här när de både skriver, räknar och börjat knäcka läskoden. speciellt när vi vuxna hela tiden måste lämna dem i sticket för att ta hand om de yngsta som behöver oss på olika sätt.

Attans...nu kom hon också på att hon glömt fylla i övertid hon gjort i systemet i datorn, hann inte det på rasten och det viktiga pappret som jag skulle fyllt i och skickat in till administrationen. Hon suckar uppgivet och tänker att det får hon väl ta hem och fylla i, för i barngruppen tänker jag inte stå och fylla i personalpapper tänker hon, det känns inte rätt.  

Klockan tickar vidare Hon ser spindelnät som hänger ner från lysrörslampan i taket och tänker att oj, vad vi skulle behöva dammtorka överallt, hon suckar, för hon vet att det finns ingen tid till detta...

Hon ställer sig åter igen frågan som hon ställt sig många gånger, varför ska vi göra så mycket saker som inte innebär arbetet tillsammans med barnen. städa, disken, rengöring av leksaker, pappersjobb som inte berör barnen alls osv...samtidigt ska vi finnas här vara en trygghet, utmana och stödja i utveckling och lärande för 20-22 olika barn samt hinna med att träffas i olika grupper och möten för att utveckla vårt arbete vidare och bli ännu duktigare pedagoger...

Hon tänker vidare att vi är ju faktiskt duktiga pedagoger här på förskolan som utbildat oss i det pedagogiska arbetet för att vi vill arbeta med tillsammans med barnen.

Är det vår kunskap som brister?

Är det vår vilja eller ambitioner som brister?

Nej, tänker hon det är inte det, jag vet många pedagoger som ger hundra procent och jag ger också 100, så vad gör jag för fel?  Eftersom jag så ofta känner mig som en otroligt misslyckad pedagog som inte räcker till och kan erbjuda varje barn en rolig, trygg och lärorik vardag här på förskolan. För det kan den inte vara, tänker hon, i alla fall inte för varje barn, varje dag. Hon känner den väl bekanta klumpen i bröstet när hon åter igen tittar på soffan. Vad lärde sig Lotten idag? Lärde hon sig att vuxna inte är att lita på och att vuxna aldrig har tid, inte ens de vuxna som är på förskolan vars jobb ska vara att finnas för barnen...

 

Sabina

24 januari 2012 20:34

Och ändå tror man att man är så ensam. Det är fruktansvärt att det får fortsätta så här.

Sofie

24 januari 2012 22:01

Ja, det är tragiskt att vår framtid, dvs barnen ska behöva drabbas så hårt av politikers mkt märkliga prioriteringar! Kan inte låta bli att ställa sig frågan om politikerna själva skulle kunna tänka sig att bli inhysta 20-24 st i trånga, solkiga lokaler med pennstumpar att skriva med (om budgeten tillåter)...Alla vi vuxna har möjlighet att klaga på vår arbetsmiljö, skolmiljö etc... Förskolan är barnens "arbetsplats" vem ska föra deras talan?....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vems fel? Vems ansvar? Eller vänta nu, kräver min omgivning att jag har ett eget ansvar? Kräver min omgivning att jag har skyldigheter själv? Nej fy sjutton! Jag har endast rättigheter jag har också all rätt att lägga över ansvaret för i princip allt...

Hon säger... Hon tänker...   Det är lördag och sambon kommer med förslaget att de, om hon vill kan åka till en möbelaffär och titta på soffor. Hon säger, -Ja, det kan vi göra, det blir trevligt.  Hon tänker, att det är ju trevligt att strosa...

Hon tänker... men säger...   Hon har efter en lång dag med arbete, hjärnan full med jobbartankar samt en hel del måstebestyr äntligen slagit ner rumpan i fåtöljen, där sitter hon och njuter av sitt kaffe och känner bit för bit hur kroppen och hj...

Ernst har, till min förvåning strumprydd, lagat sina mat och demonstrerat sina kreativa ideér. Leila har efter allt bakande och godistillverkande med sin kåtblick riktad mot tv-kameran återigen talat om för de tv-tittare som inte lessnat att få hål i...

Har i dagarna återigen fått bevisat för mig hur upprördhet, irritation, ilska ja, vad vi än väljer att benämna det, tar för mycket energi. Frågan är dock hur i allsin dar går man till väga för att inte köra fast i argträsket? Jag har ingen aning hur ...