Idag kan jag erkänna att jag starkt funderat på vad jag pysslar med och har även ställt mig frågan "är det värt det?" kanske tjugo gånger... 

Just nu skulle jag vilja vara Kalle i "Kalles klätterträd" den tecknade serien som gick som barnprogram med Gösta Ekmans röst... Kalle ligger i ett klätterträd och funderar och fantiserar och drömmer om sin framtid hela dagarna, snacka om reflektion och övervägande innan beslut...

Jo, det ska jag tala om. Min kära sambo gör det, trots att jag flera gånger buffar på honom och surt väser åt honom att stänga av mobilen, trycker han på snoze.

Varje gång han i sömnen fått mobilen tyst och sover vidare utan problem, lägger jag mig och försöker somna om. Precis när jag börjar slumra börjar fanskapet spela sin jävla melodi igen...  

Jag hade givetvis kunnat stänga av den skränande apparaten om jag visste hur den fungerade och om det inte varit kolsvart samt att han hade den liggande någonstans under kudden, och jag kan ärligt säga att int ens den modigaste lejontämjaren vågar stoppa in handen under den sovande, finska mannen och försöka dra åt sig hans mobil.  

Efter telefonen väckt mig sådär tre gånger, hann jag aldrig somna om innan den lät igen, så när klockan visade fem gav jag upp...  

Så här sitter jag nu i köket, diskmaskinen igångsatt, kaffe i koppen och radion som sällskap, pigg och klockan är 05.30, kan härifrån svagt höra hur hans mobil fortfarande spelar sin "ljuva" melodi med jämna mellanrum inne från sovrummet.

Jag tänker för mig själv att nu kan den gott få spela och jag hoppas det är riktigt irriterande för honom att trycka på snoze var tionde minut på sin lediga dag.  

  ....Julen och nyår över för denna gång. Lika bra det kan jag tycka, jo visst det har varit trevligt, mysigt och blablabla... men det kan konstigt nog bli tröttsamt med det mysiga och mindre konstigt nog kan det bli lite väl mycket med det goda ätbara. Har lyckats anlägga en sådan där "söt" volang runt midjan, jo visst kan en sån volan vara urgullig... om man är fyra år och den sitter på en söt ballerinadräkt och är gjord av tyg, men är man 35 och den sitter och pluffsar direkt på kroppen är det gulliga liksom helt bortblåst...

Neee fy, jag får helt enkelt köra hårt nu när ledigheten är över och hitta tillbaka till mina rätta rutiner och mit normala matintag. Har insett att för mig är det med mat som en del säger angående alkohol "Där spriten går in går vettet ur" och för mig då ist " Där maten går in går vettet ur" ... eller ne kanske inte var den bästa och fyndigaste kopplingen jag gjort, fast å andra sidan så syns det ju väldigt tydligt att hjärnan blivit helt förpluffsad av mitt svullande.   

För övrigt har som sagt julen varit bra, barnen nöjda med sina julklappar och min sambo fick en surfplatta av mig så han var glad som en speleman på julafton...Ett förövrigt mycket effektivt sätt om man som kvinna vill få vara ifred, en leksak för "stora" ...nu behöver vi inte prata nästan något alls med varandra, så vi kommer nog just därför vara ihop tills vi blir gamla och grå, jag menar om några månader så kommer vi ha umgåts och pratat så lite med vrandra att det blir som att träffa en ny kille...låter han bli att raka sig så blir även utseendet lite annorlunda...spännande!! ;)

Appropå rakning, var min sambo så rar så han invigde min julklapp från honom...Hans ben blev så lent och fint, då han "bara" var tvungen att prova min epilator som jag fick av honom. Kan ju säga att jag inte kände mig mer lockad att använda denna "pinarpryl" efter jag såg hans ansikte förvridas av smärta medan han utalade AAAAAAJJJJJJJ, AAAAAJJJJJ gång på gång medan han drog den där apparaten över benet... Och detta tycker han att jag ska utsätta mig för???  Neheeedå, inte nu när han börjat...vi kan väl köra tvärt om här hemma, han kan köra lena ben och jag yllebyxor på benen och piassavakvastar under armarna, jag har ju för sjutton fött hans barn, lite smärta ska väl han få äran att ta på sig också!   

-Vi kan väl åka ner till stadshuset och gifta oss då har vi ju allt på papper!...Han tillägger med ett flin - Vi kan ju ta det påväg till coop...Jag är nog galet naiv och vill så gärna hitta en gnutta, blygsam romantisk spegling i detta utalande av min kära sambo...hmmm mjo han vill ju förståss inte ha det så stort och inget kyrkbröllop, så detta kan ju tolkas som ett mindre invirat och lulllulligt sätt att framföra sin ståndpunkt på. jag kan absolut gifta mig i stadshuset, jag är öppen för alla möjliga enkla varianter...MEN och då ett stort MEN, jag tänker över min döda kropp gifta mig efter ett så lamt frieri....Ne fortsätter vara sambo och ogift, har fungerat jättebra i femton år...fukar utmärkt minst femton till!     

När min hjärna går på högvarv får jag tydligen lite svårt att hålla fokus...Är jag ensam om detta? Skulle inte tro det, men lik för baskat så är detta ett faktum. Det är så skumt att istället för att prioritera inne i skallen och sålla bort, för stunden, onödiga tankar så stannar alla kvar i min och blandas huller om buller tills det är en enda härva av ofärdiga, färdiga och redan förbrukade tankar....

En smått snurrig arbetsdag kan då för mig med min ännu snurriga skalle bli pest. I går morse på jobbet skulle jag ta fram ett glutenfritt bröd ur frysen och därefter stoppa tillbaka resten, jag behövde en ny plaspåse att lägga brödet i och med brödet i näven nerböjd över påslådan ringer telefonen, eftersom jag är ensam på avdelningen skyndar jag mig att svara...efter samtalet tar jag emot barn som kommer...en låååååång stund senare ska jag sätta i ny skräppåse i papperskorgen drar ut påslådan och där ligger de glutenfria brödet...Jag hoppas i detta läge att ingen uppmärksammat mitt misstag och åtgärdar detta tyst och snabbt medans jag bannar mig själv för att jag är en sådan tankspridd planta.

Istället för att tänka på vad jag gör och vad jag ska göra så klurar jag massa skumma saker...Kikar i dag förstrött i en panduro-jul-tidning (fylld med julpysselsaker) och istället för att fundera på om Thilia skulle vilja ha något eller att bara titta och tycka allt är fint så börjar jag, influerad av Jämstäldhets- och genus-diskussionerna från gårdagens kvällsmöte, irritera mig på alla julänglar med lockigt hår och kopplade det till jobbet...varför finns det inga pojkänglar för?? Får inte pojkar bli änglar eller??? Är det bara på julen pojkar inte får vara änglar??... Snälla hjärna VILA!!!

Kom hem trött, lättretlig med en sur och tvär dotter i släptåg strax före två idag. 

Jag föreslår (medan jag inombords har lust att kasta ut läxböckerna genom fönstret, för just idag har jag ingen alls lust att vara den duktiga pedagogiska mamman som hjälper sitt barn med läxorna) för Thilia att om vi gör läxorna direkt så har vi dem gjorda och ledigt resten av kvällen, varpå Thilia får et utbrott utan dess like hon börjar böla och fräser att hon minsann aldrig får någon lugn och ro!!!!!....Jag bara står där med hakan hängande tre decimeter nedanför sin rätta plats och finner inga ord för sanningen är att jag förstår hur hon känner....Ojaaaa jag förstår verkligen hur hon känner!!!    

som Kjell bergqvist utryckte det så fint till barnen i bilen när de åker över guppet i grusvägen i filmen Den bästa sommaren. Jag kom att tänka på det här uttrycket inte bara för att det är roligt i filmen utan för att det går att få in i en annan aspekt.

Detta är något jag gärna skulle villa ge till alla på Förskollärarutbildningen "Passa på att diskutera för man vet aldrig när ni får diskutera nästa gång." För visst är det väl knasigt att hela utbildningstiden diskuterar, ventilerar och reflekterar man medan vi som är i verksamheten och arbetar med allt hela dagarna aldrig hinner "prata färtigt" Vi måste allt för ofta lämna viktiga samtal personal emellan eller viktiga och givande och utvecklande diskussioner likt tv och filmens "cliffhanger".

Vi får givetvis då och då gå på intressanta föreläsningar, utbildningar och kan läsa intressant forskning men vi kommer till samma återvändsgränd hur vi än vrider och vänder på saken. Vi hinner aldrig prata ordentligt, delge eller diskutera på djupet. Medan när jag själv gick på lärarutbildningen diskussioner i grupper var en genomgående del hela tiden, då var det snarare folk som suckade och menade att herrejisses ska vi sitta här och verbalt vända och vrida på allt.

MEN... Jag tänker så här...där sitter studenter på högskolan och tycker de vet för lite om verkligheten (inte alla men många) och "bara" får babbla hela tiden och bygga upp olika fantasitolkningar för hur de tror och tänker att saker och ting ter sig i förskolans verksamhet...medan vi på vårt håll är i verksamheten och hinner inte sitta och babbla och diskutera ens till punkt. Varför inte byta någon vecka eller två! Vi kastar in studenterna i vekligheten på förskolan med orden jobba...och in med arbetslaget i ett samtalsrum på högskolan med orden diskutera.

En jättesmart lösning tycker jag!!!       

Vi hade kvällsmöte i kväll och jag tycker det är så synd att det alltid finns intressanta frågor att diskutera som berör oss dagligen och jättegivande kunskap som kollegor bär på och som vi bara hinner prata lite om eller delge varandra lite om. Mer hinns inte med. det är ju som att gå och klippa halva huvudet eller bara borsta överkäken med tänder...Jag har kommit på att jag nästan alltid lämnar husmöten eller abetslagsmöten och känner mig frustrerad och ja....som att jag skulle varit hos frissan och hon klippt halva frisyren.... 

Att komma hem från jobbet trött och med en enorm längtan efter tystnad och att få bara ta det lungt och då få möta något som får mig så tacksam och glad att jag snudd på kan påstå att jag nästan blev rörd till tårar.   

Nu kan det ju tänkas att någon tror att jag ska beskriva hur jag blev överaskad av en stor blombukett, en ask med choklad eller något annat klichéartat.   

Men oooneeej jag bryr mig inte ett skvatt om blommor och visst choklad är väl gott men vill jag ha choklad kan jag ju köpa den själv. Det jag däremot mötte var min sambo lagande fiskgratäng vid spisen och ett nydammsugat hus. Är jag patetisk med onormalt låga krav eller är det normalt att stå där och känna så enorm tacksamhet för att den som faktiskt smular och smutsar ner minst lika mycket som jag själv delar det jobb som krävs för att få ett hem beboligt.

Jag vet inte varför jag inte tar det förgivet och bara noterar att ok det är gjort, det är ju INTE precis så jag sett mina övriga familjemedlemmar hoppa jämfota av glädje eller rörda tacka mig med en kram alla hundramilijoner trillioner gånger jag storstädat hela huset, tvättat, lagat mat, bakat, bäddat rent... 

Jag menar självklart inte att jag önskar att de ska göra det utan snarare kritiskt gramskar och ifrågasätter mitt eget betende. Visst är det väl underbart att bli glad för det lilla...men herrejisses någon måtta får det väl ändå vara för hur lågt jag ska lägga ribban, behöver ju försjutton inte gräva ner den där ribban tio meter under marken heller... Eller??   

Färgen är ju så fiffig, just för att den går att måla på nästan vilket underlag som helst och sedan målas över. Men jisses vad dyr den är, fick surt erfara igår att en halvliter kostar nästan 400, av de kända målarfärgsmärkena Alcro och Beckers.   Söker man däremot på nätet och tittar på olika hobbyartikel-försäljare kan man hitta "no name" magnetfärg för nästan halva priset, fast då vet man ju inte att de verkligen fungerar bra.

Jag skulle måla en bit på Thilias vägg där hon ska ha sitt skrivbord med magnetfärg, men sitter nu och funderar på hur det skulle svida om hon aldrig använde magnetfältet sedan och aldrig satte upp något på denna kostsamma väggdel.

Frågan är ju dessutom om jag har lust att vänta på att få hem en sådan färg...rummet står ju praktiskt taget och väntar på att bli slipat. Vi köpte färg igår och hon vill ha nästan den här GRÖNA på sina väggar och en fondtapet med blommmönster. Appropå det så bör jag nog faktiskt kavla upp ärmarna och börja slipa.