Vad är det med dessa stora TV-apparater??? Min sambo var helt lyrisk i går efter att han äntligen, efter att ha velat fram och tillbaka i snart ett halvår, köpt en ny större "bättre" TV. Själv tittade jag bara helt oförstående på den nya "bättre" "större" TV:n efter att han kopplat in den och kunde inte se någon direkt förbättring alls. Det jag däremot kunde se direkt men som jag givetvis, lite hjärta har jag ju därinne, behöll för mig själv, var att den störde min inredning något enormt. Det är gräsligt fult med en stor platt appart som tar upp nästan hela väggen i rummet....

När jag suttit och irriterat mig en stund på det stora, fula åbäket som tydligen skulle bo i vårt TV-rum från och med nu. Började vi diskutera om att den ska fästas på väggen senare, jag kände mig lite lättat och såg för min inre syn hur vi byggde en lösning så alla sladdar och allt fult runt tv:n (förstärkare, högtalare, etc.) bara försvann...mitt småleende och den rätt nöjda känslan med bilden jag såg i huvet,

sedan kändes det... POFFFFF!!!! När sambon utbrister att jo vi ska minsann ha ett sånt där tv:fäste med hyllplan under som allt kan stå på under tv:n...den vackra bilden som jag nyss haft byttes ut mot hemska kråmade spektakel med glashyllor och svartlackade hemskheter...Jag kände hur svettporerna började öppna sig, hur andningen började likna hyperventilering och paniken började inta mitt sinne.    

Min hjärna började efter första chocken lagt sig genast febrilt arbeta med att hitta en utväg ur denna "tekniken som förstör mitt vackra drömhem-mardröm"...Kanske ka överaska sambon med att spraylimma fast lite spets runt kanterna på den nya tv:n och måla om förstärkare och dyligt i lite vackrare vitt än det fula svarta...undra om han skulle uppleva samma panik då som jag upplevde när han började beskriva sin önskan till blivande tv-förvarings lösning.   

..."det är så mysigt med höst, att tända ljus och mysa inne i tofflor och en varm kopp te." Jag vill köpa detta positiva myssnack men blir inte övertygad. Det som gör mig till en pessimistisk hösthatare bygger på många självupplevda anledningar.

Att vakna på morgonen och frustrerat undra om det verkligen är morgon eller om det av någon konstig anledning är mitt i natten. Försöker ansträngt kika ut i det kompakta mörkret för att se vilket väder det är ute, för att kunna förbereda klädseln för dagen, och inser åter igen att det blåser småjävlar ute och mitt i bland dessa småjävlar rasar regnet ner likt spjut...

Cyklar i halvmörker med regnet dyngspottande i ansiktet och blåst som piskar allt den kommer åt. Spelar egentligen inger roll alls vad jag sätter på mig för kläder för den kalla vinden blåser igenom allt och letar sig in ända till märgen...kallfuktiga strumpornas tid och snoriga näsornas tid... Känns som man är omringad av alla snornäsor och nysduschar vilket innebär att man för egen del får sitta hemma med sjuka barn.

Till och med naturen visar på den känsla jag känner med sin sura mark och slokande, ruttnande växter och träden som blir naknare och fulare för varje dag som går, för att i slutändan stå där helnäck och darrande i blåsten. 

Vissa dagar blir det inte ens dag, utan stannar någonstanns vid ett gryningsgrått mörker.

Ne jag anser inte att jag är negativ, jag fokuserar bara på min sanning om hösten. För visst är det rart med tända ljus och mys inne med en tänd brasa och höra regnet stänka mot fönstret, men hur stor del av dagen kan jag tillbringa med detta innomhusmys??

Jag skulle visst kunna köpa detta om jag fick gå i ide i tofflor och med brasan sprakande någon gång i början av oktober och inte slippa sticka näsan utanför dörren. Fast så funkar ju inte det riktiga livet, jag får helt enkelt kasta mig på cykeln påpälsad med hela antiblås- och antiregn-munderingen och bli nerstänkt av allt i från regn till snor av nysande barn och uthärda mörkrets dyngsura makter...för att uppgivet tänka att det blir värre, för efter hösten kommer den verkliga käftsmällen när det gäller årstidernas utbud.

VINTERN!! Om jag ogillar hösten det starkaste, så haaatar jag vintern. Säger bara fryst vatten i alla dessa olika former och överallt. Kan inte ens promenera till arbetet utan att vara livrädd att ramla och slå mig, cykla på min kära cykel är inte ens att tänka på. Har man tur har de åtminståne plogat trottoarerna eller kanske om inte annat delat ut gratis snöskor...in my dreams...För att inte tala om kylan, ryser bara jag tänker på den. Hade vi varit menade att leva i detta kalla klimat hade vi väl försjutsingen varit utrustade med kraftigare kroppsbehåring (innan rakning) än vad vi i nuläget är.

Neee jag går inte och sprider denna pessimistinställning dagligen till min omgivning, jag gör som alla andra, instämmer jakande på positiva kommentarer som -men ååå visst är det mysigt med hösten ändå, när vi kan mysa inne med tända ljus och varma filtar.

Trots att jag inombords känner för att öppna fönstret sticka ut huvudet och skrika åt årstiden:  Sluta blås så jag fryser och sluta spotta mig dyngsur hela tiden och tänd förfan lyset igen!!!!    

Hur överlever man en levande mans döda kista? Om jag trodde att det hjälpte skulle jag plocka bort föda som jag trodde orsakar dessa sumpgasliknande utsläpp som till och med kan få mig att vakna på natten.   

Det värsta är att mannen i fråga i så fall skulle bli helt utan föda...För det spelar ingen roll för kistan är rutten!

Har övervägt att sova med gasmask eller funderat på eget sovrum, men tanken att sova med gasmask förkastade jag lika snabbt som den dök upp i mitt huvud...Sova i eget rum var också ett alternativ som jag valde bort eftersom rummen i huset inte räcker till samt att jag  ju faktiskt om man bortser från gasutsläppen gärna vill sova brevid mannen.

Detta kan verka överdrivet och rätt oviktigt att ens bemöda sig med att skriva ner, men jag talar inte om helt vanligt "släppa väder" utan om en gas som är så tung och illaluktande så min säng lika gärna kunnat stå brevid reningsverkets värsta uppsamlingskar.  

Jag har till och med funderat på uppkomsten av åldrandets "små" tecken, det kan enligt mig faktiskt vara så att mina små hudstreck i ansiktet inte alls varit lika många om inte mitt face varje natt legat i den värsta utsläppszonen. Jag menar herrejisses, vid andra farliga utsläpp ombeds folk att stänga fönster och hålla sig innomhus...och där ligger jag och mitt ansikte mitt i värsta gasutsläppet helt försvarslös.

Tro mig när jag säger att jag försökt komma på hur den ruttna kistan ska kunna renas, än har jag inte hittat någon lösning som inte är direkt farlig för mannen som bär på kistan. Jag är tacksam för alla för mannen "säkra" tips till en räddning.   

Tills dess får jag het legitimt skylla min askgråa ansiktsfärg, påsarna under ögonen, rynkorna, dåliga hyn, samt eventuell dålig andedräkt och även livlöst hår på de ohälsosamma gasutsläppen som läcker ur den levande mannens döda kista...   

En vanlig eftermiddag efter en arbetsdag...Mor flitig gnider frenetiskt runt med dammsugaren medan tvättmaskinen går varm. Hon plockar kläder som ligger slängda här och där i huset, plockar torkade snuspåsar som ligger på nattduksbordet, gör rent toan, rätar till kuddar i soffan, viker filten som någon använt men lämnat i en hög....hennes ilska stiger för varje sak hon måste plocka upp och för varje sekund hon själv måste städa efter fyra personer...Dotter klok åtta år sitter obekymrat i tv-rummet och tuggar tuggumi och klipper ytterligare ett konstverk i papper.

Mor flitig kommer in och får se hur hennes nyss nydammsugade golv och rentorkade bord sakta fylls av miljoner små vita snöflingeliknande pappersklipp som sakta dalar ner, dotter klok tuggar nöjd och mor flitig känner hur hon snart exploderar...

Mor flitig vräker obehärskat ur sig: -ååååå vad trött jag blir på att städa i det här huset, titta vad det blivit skräpigt igen nu när du klippt sådär!

Dotter klok tittar förvånat upp på mor flitig och frågar: - Vad menar du??

Mor flitig som knappt kan hålla rösten stadig av utmattning och ilska säger smått väsande mellan tänderna: - Jag säger att det är dags att ni börjar hjälpa till här hemma för jag blir gaaaalen på att jag ska behöva städa själv alltid...

Dotter klok ser förbryllad ut och utbrister: -Jag trodde du ville ha det för dig själv...Pappa brukar ju säga att du älskar att städa, då tänkte jag att jag älskar ju godis och inte vill jag att någon ska ta det från mig...då tar inte jag städningen från dig....   

Är det bara jag som krånglar till allt, eller är det fler som arbetar på förskolan som känner sig otillräckliga. Idag var en helt vanlig dag hos oss och vi var alla tre pedagoger på plats.

Dokumentationsarbetet skall ske kontinuerligt och vi vill verkligen så mycket alla tre. Så försök till observation och dokumentation både med kamera och antecknande vad barn säger vid fotografringstillfället. När jag säger försök så menar jag försök. Vi fick i hop endel intressant men jag känner själv att jag upplever det så frustrerande eftersom klockan+ rutiner stör massor, vi har ett visst rutinmönster med tidsramar som vi trots allt måste följa.

Skulle vi strunta i dessa skulle allt spåra ur, vi personal skulle inte hinna få några raster, barnen skulle få frukt för sent så det hamnade för nära maten. vi behöver komma ut en stund på förmiddagen annars blir offtast matstunden som en enda cirkus med hög ljudvolym och mycket myror i byxan. Försöker man sitta en stund och observera leken och anteckna kommer alltid ett antal andra barn och vill ha hjälp med något, bara vara nära och prata lite, berätta att någon gjort något dumt osv. och samtidigt sitter någon på toa och ropar färdig, någon börjar gråta för att någon nöp den, någon spiller ut sitt vatten till vattenfärgen, telefonen ringer....

Om jag nu får ihop endel riktigt bra stoff dvs. foto+anteckningar vad barnen säger.  Så vore det bästa om det gick att få in det i datorn så fort som möjligt, både text och bild...men då kommer nästa lilla dilemma, på eftermiddagen efter 13-13.30 är vi två personal kvar och har 17, 18 ibland 19 barn kvar till efter mellanmålet vid tretiden...

Idag hade vi tur och fick lite extrapersonal hos oss på eftermiddagen och jag och min kollega bestämde att det var ett bra tillfälle att jag satte mig och fixade in bild och texten medan det var färskt i mitt minne också. Så jag hade en timme innan min kollega slutade för dagen och då behövs jag ute på gården med barnen. 

Först skulle jag stoppa in all disk efter mellis, torka av alla bord, tömma sopor, plocka undan lite på avdelningen inför morgondagen, skriva på papper från försäkringskassan som föräldrar ville ha tillbaka, kom in en förälder som hämtade sitt barn och ville prata lite mm....ticktack... 

klockan går och när jag väl sätter mig vid datorn är klockan halv fyra, datorn är rätt seg och det tar en stund innan jag kommit in genom inloggningen. ja, just det hela datagrejset är utbytt så numera sedan någon vecka tillbaka ser allt helt annorlunda ut på jobbdatan och jo, tjena inte är jag helt borta när det gäller data, tvärt om har rätt lätt för att lära mig nytt och hitta själv hur det kan tänkas fungera....

men herrejisses har jag tid att leta, har jag tid att klicka runt och greja...nee inte ett dugg sneglar på klockan, kvart i fyra...känner mig inte alls stressad, ne då...

letar fram rätt bilder i kameran, och rätt anteckningar i blocket....hittar inte den färdiga dokumentationsmallen som vi egentligen ska använda och har inte tid att leta vidare nu så öppnar snabbt ett nytt powerpointdokument lägger in första bilden, citerar barnet under bilden från mina anteckningar....

klickar som en galning och in med nästa bild...skriver under...tittar på klockan...Jaaaahaaaa där var tiden ute.

 Letar snabbt efter usb....spara, stänga ner datorn, plocka undan allt och på med dojjorna och ut till barnen.

Jag vill så mycket och jag blir så frustrerad, det dokumentationsarbetet som jag påbörjade idag handlade om två barn....även om min kollega också hann med att dokummentera kring en annan aktivitet och två andra barn tidigare under dagen så känner nog både hon och jag att man inte räcker till...

Vi vet ju hur vi ska göra och varför, så denna känsla av att vi inte räcker till och att många praktiska göromål en hel del som inte ens är direkt knutna till banen här och nu tar så mycket av vår tid...

det kan upplevas som lite taskigt men egentligen handlar det snarare om beundran. Att en människa kan få smarta idéer och hitta bra lösningar kan jag inte annat än imponeras av, tänk bara alla bra uppfinningar som jag använder dagligen som jag anser livsviktiga och säkert fler med mig.

Men så finns de vissa lite annorlunda påhitt som jag visst kanske kan se det smarta i men det jag tycker är så komiskt är HUR kom de på dessa idéer och därav min småtaskiga fantiserade "Jag har inget liv därför kom jag på..."

Historie nummer 1

Jag har inget liv därför kom jag på att jag kan vika en skjorta av en tjugolapp. Om inte alla känner till detta så kom detta nästan precis efter att tjugolappen infördes...

NÅGON jag kallar honom Gottfrid, denna Gottfrid satt alltså hemma på sin kammare och spanade in denna nya mycket speciella sedel med Selma lagerlöf på, eftersom Gottfrid inte hade något roligare att göra på sin fritid, efter han kommit hem från sitt arbete på lysknappsfabriken, satt han och vred och vände på denna sedel, efter en veckas vridande och vändande var han redo att ta steget och började pröva att vika denna sedel på olika sätt...

Efter att ha prövat vika den riktigt många gånger insåga Gottfrid att den blivit för rynkig för att ens vika mer så han gick till banken och växlade alla sina besparingar till tjugolappar, väl hemma nöj med vilka förutsättningar han nu hade för att få fortsätta med sitt mission in life att vika tjugolapp, ägnade han MÅNGA timmar till denna hobby. En kväll sitter Gottfrid i i drivor av alla vikta skrynkliga tjugolappar med den helt fantastiska TJUGOLAPPSSKJORTAN i handen. Han har lyckats...han har gjort något unikt med denna tjugolapp och känner sig stolt och nöjd med sin skapelse. Så nöjd så han kastar på sig jackan och springer ner till närmaste kiosk...

I kiosken river han åt sig en påse lakritsbåtar och lämnar med spänning, exalterande känslor inom sig och darrande hand fram sin vikta tjugolappsskjorta till den väntande kiosktanten bakom kassan...Han är sprickfärdig och vet knappt vart han ska ta vägen av spänning när kiosktanten tar tjugolappsskjortan i sin hand och förvånat tittar på den...Gottfrid känner att nu är tiden inne...han greppar sin lakritsbåtspåse, skärper rösten och utbrister högt och tydligt: - Det kostar skjortan att handla här!!!! Varpå han rusar ut ur kiosken och garvande springer hem till sin trista lägenhet med lakritsbåtspåsen i ett krampaktigt tag i näven.

Gottfrid älskar sitt nya liv som skjortvikare...han viker om alla tjugolappar som ligger utspridda i hela lägenheten hemma och åker på sin gröna moppe runt i staden där han upprepar samma procedur som första kvällen i kiosken...Varje gång han springer ut med sin lakritsbåtspåse skrattar han och njöt i fulla drag. En dag var Gottfrids tjugolappar slut. Arbetet på lysknappsfabriken hade han i sin iver att vika tjugolappsskjortor misskött så gravt att han utan att ens märka det fått sparken från...Han står med andra ord i sin trista lägenhet en dag och har inget jobb, inga tjugolappar...det han har är dock en offantlig mängd med lakritsbåtspåsar, där och då undrar Gottfrid för sig själv varför han i sin iver köpte lakritsbåtar för...Han har aldrig ens tyckt om lakritsbåtar...

Tjugolappsskjortan fick en spridning genom alla de ställen där Gottfrid varit in och handlat med dem. Under en period var det många som veck en eller två skjortor av sina tjugolappar, skojade och skrattade lite om det...efter ytterligare ett tag ebbade det ut...Vad som hände med Gottfrid och alla hans lakritsbåtar är det ingen som vet... The end   

Kan skilja sig mycket hur man väljer att muntrar upp sig själv, kan hända att endel kanske till och med behöver hjälp av sin omgivning för att känna sig glad och uppåt igen. Endel kanske till och med behöver inta någon form av "berusningsmedel" för att sudda bort eventuella purkna tankar och surmulen sinnesstämning, men jag har insett att jag måste vara rätt lyckligt lottad. Jag har nämligen ett förträffligt recept på hur jag ska muntra upp mig själv när jag inser att jag sitter och surar och har en allmänt tråkig attityd. 

Är dagen en fredag eller lördag kan jag känna mig riktigt tacksam för det underlättar något för att lyckas med min självhelande kur, bara vetskapen om att jag kan sooova länge morgonen därpå eller hinna göra massa pulande och fixande utan att tänka på klockan ger höjd sinnesstämning bara det. Fast har jag kört helt fast i tjuragjyttjan så behövs mer än så...Ett par riktigt sköna, och när jag tittar lite närmare riktigt fula, mjukisbyxor, en skön, stor luvtröja och mina älskade fårskinnstofflor, som snarare liknar ett par ihjältrampade chinchillor, på fötterna. Det var själva outfiten vilket är en mycket  viktig detalj för ändamålet. för jag har insett att är jag inte bekvämt klädd funkar inte kuren lika bra...

Över till förtäringen, den är minst lika viktig som outfiten kanske till och med viktigare. Det måste vara något gott, uppiggande och gärna lite förbjudet så jag får känna mig extra nöjd som sitter och bryter lite mot mina egna förbud. Högst upp på listan för den fasta förtäringen står CHOKLAD, riktigt fettig, mumsig choklad med hög kalorihalt, som ni vet har choklad en förmåga att göra en väldigt törstig, så ett stort glas med iskall cola zero, jaja, kemiskt socker blablabla, what ever...här handlar det om kurerande effekt, ingen som gnäller om de som tar nässpray trettio gånger om dagen eller knaprar huvudvärkstabletter som om de vore tulo...

Okej det sista och nästan viktigaste av förtäringen är stoora muggen med kaffe, det är som pricken över i, eller helan för halvan eller toaringen på toan...Det ska bara vara kaffe för mig helt enkelt!

Sittande i fåtöljen i min outfit, med min förtäring i greppvänligt avstånd så kan jag börja kurera mig...Det enda jag behöver göra är att använda den del av min humor som kallas egoistisk humor och min fantasi och låta det flöda...Det är liksom bara att spåna på...Jag kan vara väldigt öppen och givmild med vad som försigår i min skalle och skulle gärna skriva ner det som poppar upp där inne men jag har fått inse att mina fingrar vid tangenterna inte är i närheten av så snabba så jag skulle hinna få ner allt... En grej som slog mig som jag dock tycker är rätt upplyftande på grund av att jag såklart vinklar den till min fördel är den sorgliga historien om "Jag har ett tråkigt liv därför har jag kommit på..."  ...to be continued...

Känner mig djupt besviken över det sk "reflektionsmötet" som jag varit på i förmiddags. Jag vet att allt är en tolkningsfråga men reflektionsmöte borde i detta fall snarare kallats för korsförhör!!!

Eller jo...när jag tänker efter så inser jag att jag reflekterat en hel massa efter mötet fast för mig har reflektionerna inte handlat om innehållet därifrån utan, snarare...

Vad fick jag ut av det? Vad var meningen med det? Jag läste om syftet som stod nerskrivet i mailet vi fick med inbjudan till detta möte en gång till nu när jag kom hem och förstår fortfarande inte varför??? Så här var syftet beskrivet:

"Syftet med träffarna:

• 
  Förskollärares respektive arbetslagets ansvar
  gällande uppföljning, utvärdering och utveckling tydliggörs. (Lpfö 98/10 sid
  14-15)
• 
  Förståelsen för skillnaden mellan dokumentation
  och pedagogisk dokumentation ökar.
• 
  Alla medarbetares kompetens kring pedagogisk
  dokumentation höjs.

Eftersom vi vill komma in på diskussioner om förskollärares
respektive arbetslagets ansvar enligt Lpfö så har vi denna gång valt att dela
in er i barnskötargrupper och förskollärargrupper."

När vi 6 förskolärare väl kommit på plats berättar vår samtalsledare att vi har väldigt kort med tid och därför får fika i tio min i starten, därefter meddelar hon oss att vi har en minut var att berätta hur vi tänker på varje frågeställning och några minuter extra efter alla fåt sin minut till eventuella tankar...låt mig säga att de frågeställningar som vi skulle berätta hur vi jobbar eller tänker kring var inga små frågeställningar heller...Så här handlade det om speeddatingvariant i berätta hur jag arbetar med pedagogisk dokumentation, min roll som förskollärare osv. Frågeställningarna som samtalsledaren hade och som vi på kortast möjligaste tid skulle spotta ur oss svar på hade vi inte ens fått reda på i förhand, vilket hade kunnat både få en att tänka efter och grunna lite i förväg och det hade också då i mindre utsträckning kännts som ett förhör.

"Vi vill komma in på diskussioner" stod det i mailet vi fick...Kalla mig negativ eller trångsynt men hallå det går väl inte att diskutera ett enda dugg när tiden är så pressad så vi får prata i en minut var och det finns fyra minuter över på slutet för övriga tankar. Vi skulle enligt mailet även ha med ett skriftligt underlag till hur vi arbetar med Ped.dokumentation i vårt arbete idag ett underlag som jag och fler med mig tolkat var till ett underlag som vi skulle lämna till samtalsledare för själva mötet idag. Det som dock inte framgick i mailet var att detta skriftliga underlag skulle lämnas till vidare till cheferna. Tack för den! Kan hända att jag valt att skriva mitt nerkladdade lite annorlunda om jag tydligt vetat vad min text skulle användas till!

Det skulle vara mycket intressant att höra hur mina kollegor på huset som också var på detta men i andra grupper idag tyckte att detta "reflektions"möte var för dem...

Just nu sitter jag här irriterad med endast min egen hjärna och mina tankar. Jag kan säga att jag hade mer gärna kunnat ägna denna en och en halv timme på att skriva en rapport där jag beskrivit och svarat på dessa frågeställningar och sedan skicka in den till de högre makterna för det känndes mer som en redovisning av hur ni jobbar och hur långt har ni kommit som var syftet med detta...

Ett sista påpekande innan jag fått ur mig allt eller...ne snarare en bedjan till de högre som skickar oss dessa mail och ber oss sitta i dessa möten, jag vet att "reflektion" är ett begrepp helt rätt i tiden men ordet och dess innebörd är lättare att tolkas rätt när det används i rätt sammanhang. GRRRRRRRRRRR