Har i dagarna återigen fått bevisat för mig hur upprördhet, irritation, ilska ja, vad vi än väljer att benämna det, tar för mycket energi. Frågan är dock hur i allsin dar går man till väga för att inte köra fast i argträsket? Jag har ingen aning hur det funkar för andra eller om andra ens känner igen sig i detta fenomen med att fastna i den negativa spiralen, finns säkert en och annan gladlynt, överpositiv skrattlärka någon stans i detta avlånga land och inte känner igen sig ett dugg.

Till den eller dem vill jag säga två saker, Grattis!! måste kännas skönt. Eller... hallå där lite självinsikt tack!

Jag erkänner att jag själv hamnar i irritationsspiralen rätt ofta och kan vara så frustrerad och upprörd så jag nästan exploderar. Behöver inte handla om världsproblem, jag har inte så stort ego så jag tror mig lösa världsfredsfrågan eller svältfrågan. Det handlar snarare om mer närliggande och för vissa andra inte stora problem. Okej, jag blir upprörd över vissa problem som jag stöter på, har efter lite eftertanke kommit fram till att det är problem som jag anser försvårar eller förstör, då framför allt i mitt arbete.

Jag har nu vid 36 års ålder börjat komma till insikt hur jag hjälper mig själv att komma ur denna spiral och det är genom att finna en lösning... En liten, liten detalj som kan ställa till det för mig själv samt även skapa ännu mera frustration är att bara att alla sk. problem kan inte jag finna lösningar på. Jag kan inte ens påverka vissa delar över huvud taget. Men jag kan påverka endel och jag kan försöka hitta förslag till lösningar på vissa arbetsrelaterade problem.

Nu kommer jag till det som har varit mitt brydderi speciellt senaste veckan och det är PS självservice. Detta system där vi under arbetstid skall logga in på "ledig" dator och föra in sem, övertid, sjukfrånv, vab, kvällsmöten mm. Vi har en timmes egen reflektion i veckan och under den timmen skall vi klämma in och hinna allt arbete vi själva är involverade i. 

I och med namnbytet från "egen planering" till "egen reflektion" fick jag mitt korkade, dumma nöt för mig att wow vi skulle få reflektera det pedagogiska arbetet denna timma. Verkligheten ser helt annorlunda ut iaf för min del och säkert många med mig. Har vi inte möjlighet att sätta oss och fylla i PS spontant när vi egentligen är i barngrupp dvs då vi skall vara lyhörda och närvarande pedagoger för barnen så finns endast egna reflektionstiden kvar till detta. Så vida man inte gör som många gör, sitter och fyller i detta på sina raster eller ännu värre efter arbetstid, dvs på sin egen obetalda fritid.

Dilemmat uppstår när några vägrar göra det på sin fritid och därför kanske inte hinner med detta och några gör det på sin fritid och hinner därmed få in allt inom rimliga tidsramar. Min fråga blir då, hur kan våra chefer eller de högre upp någonsin se att vår tid inte riktigt räcker till? Några hinner ju alltid med, hur tajt det än är...

Jag brukade också göra detta efter arbetstid förrut eller på min reflektionstid, men denna termin kände jag STOPP!!! Jag och mina två närmsta kollegor har diskuterat detta flertalet tillfällen under terminen och de har både få stå ut med likväl delat min frustration i detta. Nu i veckan efter antal påminnelser ovanifrån att ajaj, nu borde, till nu måste du lägga in i PS, plus att jag hade tjugo miljarder andra grejor i huvudet och riktigt många andra saker på min att göra lista. Jag fick nog!! Kände att den enda lösningen är att helt enkelt lägga in en kvart PS+mailkollartid för var och en av oss tre i vårt veckorutinschema ( ni, vet ett sånt där schema där det ex, står vem som går på morgonmöte, vem som dukar, vem som läser olika dagarna osv). Jag tänkte att hur vi än vänder och vrider så är barnen förlorarna, men det är säkert iaf ett sätt att göra det bästa av situationen vi befinner oss i.

Sagt och gjort, jag frågade mina kollegor vad de tyckte och de köpte faktiskt idén. Nu har vi därmed sedan igår lagt in denna kvart för en av oss var i veckan på vårt rutinschema som sitter på vår skåpdörr inne på avdelningen.

Vi kan därmed i lugn och ro, utan att få dåligt samvete för att kollegan nog undrar var jag är, eller offra rast, eller skjuta det framför oss. Framför allt behöver vi inte ta från får sk. "REFLEKTIONSTID"...då kanske vi får en hel kvart att refletera på under denna timma?

Mitt upprörda och frustrerande för detta problem har lagt sig. Over and out!                  

Den stolta fristaden...kommunens ledord och vision.

På kommunens hemsida framgår så tjusigt att vi lägger den viktiga grunden för barnens livslånga lärande samt att våra förskolor är roliga, trygga och lärorika. de lyfter även fram hur viktigt uppdrag vi i förskolan har. Forskning visar på att  en kvalitativ förskola kan ha inverkan på barnens fortsatta lärande högre upp i åldrarna.

Det framgår dock inte att ekonomiskt sett har förskoleområdena i denna stolta fristad väldigt olika förutsättningar och skilda budget. Vilket jag kan tänka i det stora kan påverka kvaliten på förskolorna i de olika förskoleområdena. De områden som inte har lyckats fylla upp sina förskolor kan gå back, vilket innebär att de behöver skära ner...Då inte på personalens arbetstakt eller krav på sig, vi har alltid en läroplan att arbeta mot och vi har alltid barnen som varje dag har rätt att samspela med lyhörda och invoverade pedagoger, samt barnens förldrar som med all rätt har sina krav på de stolta frisdadens förskolor som de läst om ska vara bra.

Jag kan tänka mig att antalet frustrerade pedagoger i denna stad är stort, det är givetvis endast mina funderingar och mitt eget antagande. För mig går dock inte ekvationen ihop. Många ambitiösa pedagoger arbetar på våran stads förskolor många ger massor varje dag för att räcka till och finnas där för barn och föräldrar. Kan det vara så att många till och med bokstavligt går på knäna för att kunna leva upp till alla rådande förväntningar och för att allt inte ska rasa samman...men vilka rasar då samman i slutänden? 

Jag vet inte och jag delger endast mina egna tankar och funderingar. Jag tänker vidare att vi pedagoger vill vara duktiga, vi vill utvecklas och vi vill arbeta för en kvalitativ förskola. Hur gör vi då detta? Hur går vi på fortbildning, sitter i möten och olika utvecklande grupper, gör administrativt arbete, har reflektioner enskilt och i grupp osv utan att för den del barnen och det pedagogiska arbetet skall bli lidande.

För utvecklas själva är väl något vi vill? Bidra till utveckling både ur versamhetsperspektiv och organisationsperspektiv samt samhällsperspektiv vill vi väl också?

Detta är en av punkterna i vårt medarbetarsamtalsunderlag och vi alla vill väl vara "duktiga" medarbetare och därav också ha en möjlighet att kunna erbjuda en ännu bättre Förskola för dagens barn samt möjlighet till egen positiv utveckling och att få ett lönelyft är nog ingen som tackar nej till heller, eller? Faktum kvarstår, ekonomi påverkar och barngrupperna är överlag för stora både för stora för många utav lokalerna samt för stora för antalet pedagogtimmar per grupp. Räknar vi då ännu mer specifikt antalet timmar pedgog "i" barngrupp blir det ännu färre timmar.

Mina frågetecken är tyvärr fortfarande icke uträtade, känner mig snarare ännu mer förvirrad. Jag kan inte heller låta bli att fundera på detta eller bli engagerad i dessa frågor, för de berör mig både som aställd, medmänniska och samhällsmedborgare. Jag tänker att jag inte bara kan sitta hemma på kammaren och tycka eller fråga mig en massa?

Jag kan inte heller fortsätta gå omkring och tro något, känner en stark känsla av att ta reda på... Ta reda på vad kan JAG göra, hur kan JAG göra, hur kan JAG påverka. Jag har inte en aning om jag kan, och efter endel efterforskningar heller om jag ens vill. Jo, klart jag vill påverka och klart att jag vill bidra till strävan efter en likvärdig förskola för alla och då tänker jag för barnen "vars glädje- lust- och nyfikenhet till lärande och utveckling vilar i våra händer", barnens föräldrar som förlitar sig på oss samt pedagogerna som skall fortsätta vara inspirerad, engagerad och proffsig yrkeskår.

Jag insåg efter en heldel letande och läsande att forskning och skolutvecklingsarbete inte är en helt enkel match. I min skalle ( vilket kan vara helt galet för någon annan, men det får stå för dem) så är det helt logiskt att för att kunna utveckla eller förbättra i vilket avseende det än gäller bör ett nuläge identifieras. Et nuläga kan inte bygga på antaganden eller känslor utan bör bygga på vetenskaplig forskning. Så jag antar att för att få reda på hur något verkligen ter sig så bör det forskas på förskolan. Det pågår forsknngpå förskolan men tydligen för lite inom vissa områden. Skolan ligger där längre fram än vi på förskolan gör.

Enligt Sven Persson professor i pedagogik vid Malmö högskola saknas forskning om de yngsta barnen i förskolan och det jag verkligen skule viljabena ut är hur ser det ut på våra förskolor och hur skijer sig arbetssätt, ekonomi, personaltäthet, struktur, organisation, ledarskap, ec. och framför allt om eller hur påverkar detta  barns förutsättningar och kvaliten på förskolan...

Visar sig dock att det var en riktigt lång väg för att ens förstå hur man ska gå till väga samt lång väg för att ens kunna forska... ett stort steg. 

Sitter på flertalet föreläsningar idag och över mig kommer inte en gång utan flera gånger en känsla av triumf och glädje över att det jag står för och utvecklats i samt kämpat så otroligt mycket för är i enlighet med dagens rådande läroplan. Jag inser att jag varit rätt ute i mina tankar och det känns bara så jäkla skönt att få lite cred för det man kämpar för. Att det sedan är i en helt annan stad med förskolefolk från hela landet och jag bara sitter där som en myra i stacken och småleende myser gör inget alls...Det värmer och ger ny glöd till elden som jag nästan tappat hoppet på skulle brinna igen.

Är det bara jag som krånglar till allt, eller är det fler som arbetar på förskolan som känner sig otillräckliga. Idag var en helt vanlig dag hos oss och vi var alla tre pedagoger på plats.

Dokumentationsarbetet skall ske kontinuerligt och vi vill verkligen så mycket alla tre. Så försök till observation och dokumentation både med kamera och antecknande vad barn säger vid fotografringstillfället. När jag säger försök så menar jag försök. Vi fick i hop endel intressant men jag känner själv att jag upplever det så frustrerande eftersom klockan+ rutiner stör massor, vi har ett visst rutinmönster med tidsramar som vi trots allt måste följa.

Skulle vi strunta i dessa skulle allt spåra ur, vi personal skulle inte hinna få några raster, barnen skulle få frukt för sent så det hamnade för nära maten. vi behöver komma ut en stund på förmiddagen annars blir offtast matstunden som en enda cirkus med hög ljudvolym och mycket myror i byxan. Försöker man sitta en stund och observera leken och anteckna kommer alltid ett antal andra barn och vill ha hjälp med något, bara vara nära och prata lite, berätta att någon gjort något dumt osv. och samtidigt sitter någon på toa och ropar färdig, någon börjar gråta för att någon nöp den, någon spiller ut sitt vatten till vattenfärgen, telefonen ringer....

Om jag nu får ihop endel riktigt bra stoff dvs. foto+anteckningar vad barnen säger.  Så vore det bästa om det gick att få in det i datorn så fort som möjligt, både text och bild...men då kommer nästa lilla dilemma, på eftermiddagen efter 13-13.30 är vi två personal kvar och har 17, 18 ibland 19 barn kvar till efter mellanmålet vid tretiden...

Idag hade vi tur och fick lite extrapersonal hos oss på eftermiddagen och jag och min kollega bestämde att det var ett bra tillfälle att jag satte mig och fixade in bild och texten medan det var färskt i mitt minne också. Så jag hade en timme innan min kollega slutade för dagen och då behövs jag ute på gården med barnen. 

Först skulle jag stoppa in all disk efter mellis, torka av alla bord, tömma sopor, plocka undan lite på avdelningen inför morgondagen, skriva på papper från försäkringskassan som föräldrar ville ha tillbaka, kom in en förälder som hämtade sitt barn och ville prata lite mm....ticktack... 

klockan går och när jag väl sätter mig vid datorn är klockan halv fyra, datorn är rätt seg och det tar en stund innan jag kommit in genom inloggningen. ja, just det hela datagrejset är utbytt så numera sedan någon vecka tillbaka ser allt helt annorlunda ut på jobbdatan och jo, tjena inte är jag helt borta när det gäller data, tvärt om har rätt lätt för att lära mig nytt och hitta själv hur det kan tänkas fungera....

men herrejisses har jag tid att leta, har jag tid att klicka runt och greja...nee inte ett dugg sneglar på klockan, kvart i fyra...känner mig inte alls stressad, ne då...

letar fram rätt bilder i kameran, och rätt anteckningar i blocket....hittar inte den färdiga dokumentationsmallen som vi egentligen ska använda och har inte tid att leta vidare nu så öppnar snabbt ett nytt powerpointdokument lägger in första bilden, citerar barnet under bilden från mina anteckningar....

klickar som en galning och in med nästa bild...skriver under...tittar på klockan...Jaaaahaaaa där var tiden ute.

 Letar snabbt efter usb....spara, stänga ner datorn, plocka undan allt och på med dojjorna och ut till barnen.

Jag vill så mycket och jag blir så frustrerad, det dokumentationsarbetet som jag påbörjade idag handlade om två barn....även om min kollega också hann med att dokummentera kring en annan aktivitet och två andra barn tidigare under dagen så känner nog både hon och jag att man inte räcker till...

Vi vet ju hur vi ska göra och varför, så denna känsla av att vi inte räcker till och att många praktiska göromål en hel del som inte ens är direkt knutna till banen här och nu tar så mycket av vår tid...

Känner mig djupt besviken över det sk "reflektionsmötet" som jag varit på i förmiddags. Jag vet att allt är en tolkningsfråga men reflektionsmöte borde i detta fall snarare kallats för korsförhör!!!

Eller jo...när jag tänker efter så inser jag att jag reflekterat en hel massa efter mötet fast för mig har reflektionerna inte handlat om innehållet därifrån utan, snarare...

Vad fick jag ut av det? Vad var meningen med det? Jag läste om syftet som stod nerskrivet i mailet vi fick med inbjudan till detta möte en gång till nu när jag kom hem och förstår fortfarande inte varför??? Så här var syftet beskrivet:

"Syftet med träffarna:

• 
  Förskollärares respektive arbetslagets ansvar
  gällande uppföljning, utvärdering och utveckling tydliggörs. (Lpfö 98/10 sid
  14-15)
• 
  Förståelsen för skillnaden mellan dokumentation
  och pedagogisk dokumentation ökar.
• 
  Alla medarbetares kompetens kring pedagogisk
  dokumentation höjs.

Eftersom vi vill komma in på diskussioner om förskollärares
respektive arbetslagets ansvar enligt Lpfö så har vi denna gång valt att dela
in er i barnskötargrupper och förskollärargrupper."

När vi 6 förskolärare väl kommit på plats berättar vår samtalsledare att vi har väldigt kort med tid och därför får fika i tio min i starten, därefter meddelar hon oss att vi har en minut var att berätta hur vi tänker på varje frågeställning och några minuter extra efter alla fåt sin minut till eventuella tankar...låt mig säga att de frågeställningar som vi skulle berätta hur vi jobbar eller tänker kring var inga små frågeställningar heller...Så här handlade det om speeddatingvariant i berätta hur jag arbetar med pedagogisk dokumentation, min roll som förskollärare osv. Frågeställningarna som samtalsledaren hade och som vi på kortast möjligaste tid skulle spotta ur oss svar på hade vi inte ens fått reda på i förhand, vilket hade kunnat både få en att tänka efter och grunna lite i förväg och det hade också då i mindre utsträckning kännts som ett förhör.

"Vi vill komma in på diskussioner" stod det i mailet vi fick...Kalla mig negativ eller trångsynt men hallå det går väl inte att diskutera ett enda dugg när tiden är så pressad så vi får prata i en minut var och det finns fyra minuter över på slutet för övriga tankar. Vi skulle enligt mailet även ha med ett skriftligt underlag till hur vi arbetar med Ped.dokumentation i vårt arbete idag ett underlag som jag och fler med mig tolkat var till ett underlag som vi skulle lämna till samtalsledare för själva mötet idag. Det som dock inte framgick i mailet var att detta skriftliga underlag skulle lämnas till vidare till cheferna. Tack för den! Kan hända att jag valt att skriva mitt nerkladdade lite annorlunda om jag tydligt vetat vad min text skulle användas till!

Det skulle vara mycket intressant att höra hur mina kollegor på huset som också var på detta men i andra grupper idag tyckte att detta "reflektions"möte var för dem...

Just nu sitter jag här irriterad med endast min egen hjärna och mina tankar. Jag kan säga att jag hade mer gärna kunnat ägna denna en och en halv timme på att skriva en rapport där jag beskrivit och svarat på dessa frågeställningar och sedan skicka in den till de högre makterna för det känndes mer som en redovisning av hur ni jobbar och hur långt har ni kommit som var syftet med detta...

Ett sista påpekande innan jag fått ur mig allt eller...ne snarare en bedjan till de högre som skickar oss dessa mail och ber oss sitta i dessa möten, jag vet att "reflektion" är ett begrepp helt rätt i tiden men ordet och dess innebörd är lättare att tolkas rätt när det används i rätt sammanhang. GRRRRRRRRRRR

Läste idag att förskolor inte når lärandemål enligt skolinspektionen. Den nya läroplanen ställer högre krav och "de yngre barns behov av omsorg prioriteras ofta på på alla barns rätt till utveckling och lärande."

Jag tänker åter igen att det kanske är god tid för att se över våra invanda och förgivet tagna avdelningsindelningar, att ha avdelningar med 1-3 åringar eller 3-5 åringar kanske inte är den ultimata lösningen för att komma åt "alla barns rätt till utveckling och lärande".

Det kan vara så att vi skulle skapa större förutsättningar för barnen att lära och utvecklas genom att arbeta i mer åldersintegrerade avdelningar. I mitt huvud borde detta medföra att vi pedagoger i större utsträckning kan möta upp var de olika barnen befinner sig ur ett utveckling och lärandeperspektiv.

Att organisera om och att hitta praktiska lösningar för att få ett nytt arbetssätt att fungera är nog inte lätt, men är det en omöjlighet?

Nej, det anser inte jag! Vi kanske måste ransaka och ta oss en funderare för vem/vilka vi vill genomföra vårt viktiga och rätt krävande arbete för... Är det för oss själva, för chefen, för att lyfta lön, för föräldrarna eller för barnen?

Ja, möjligt en mix av alla dessa i olika grader beroende på vem som ransakar sig. Vårt uppdrag är dock tydligt trots vad vi själva känner och tycker och där är det barnens lärande och utveckling som skall sättas i fokus, därav menar jag att det kanske är tvunget att kliva utanför sig själv och sitt eget tyckande, sin egen trygghet, rädsla eller kanske rent av bekvämlighet. vad det än nu är som påverkar oss i en tanke att genomföra en stor förändring i det för oss själva trygga arbetssätt.

Ingen vet om en förändring blir till det bättre, ingen vet om ett nytt arbetssätt eller en omorganisation kommer att fungera som det var tänkt, men vi bör ställa oss frågan: Hur ska vi någonsin få veta om vi inte vågar prova?  

Jag hävdar inte att det endast finns en lösning eller att just min åsikt är den rätta för alla, men enligt mig är det dax att "think outside the box" för att i större utsträckning lyckas se till alla barns rätt till lärande och utveckling.

Dela gärna med er av era tankar och åsikter!

Alla bär vi på inneboende förmågor och kvaliteér men ingen kommer se eller värdesätta dem om du inte vågar visa dem för andra. Öppna er gott folk och börja ventilera, diskutera och reflektera...