Vems fel? Vems ansvar? Eller vänta nu, kräver min omgivning att jag har ett eget ansvar? Kräver min omgivning att jag har skyldigheter själv? Nej fy sjutton! Jag har endast rättigheter jag har också all rätt att lägga över ansvaret för i princip allt som går fel på andra.

I arbetet med att undervisa ungdommar får jag och mina kollegor dagligen möta många elever med ett förhållningssätt där de har svårt att se sitt eget ansvar i sin skolstuation och flertalet elever försöker gång på gång slå ifrån sig att de har några skyldigheter när det gäller deras egna studier ovh hurvida de ska lyckas eller inte. Det är oroande att många av dem anser att det alltid är någon annans fel, lärarens, föräldrarnas, rektorns, datorns osv.

Det jag skrivit nedan är hur jag i min hjärna, med min fantasi tänker mig hur dessa ungdomars sätt att tänka skulle se ut i en vuxen kvinlig förälders situation...anledningen till att jag gjort detta...vet inte egentligen. Kanske för att bearbeta en slags frustration kring detta som rätt ofta kommer över mig.

När jag åter igen försover mig på morgonen känner jag mig riktigt förbannad. Det är en självklarhet att det är klockans fel, den har för lamt ljud. Eller när jag tänker efter så kan det även vara min sambos fel, han kunde kanske redan kvällen innan sett att jag såg rätt trött ut, räknat ut att jag möjligen kan försova mig om jag inte går och lägger mig och därför se till att jag går och sover i lagom tid. Han hade också kunnat se till att det var lite svalare i sovrummet så jag sluppit vrida och vända på grund av värmen så lång stund, innan jag väl somnade.

Arg som ett bi för att min sambo och den värdelösa väckarklockan pajat min morgon så stressar jag till garderoben, river och sliter bland kläderna. Känner att ilskan nästan kokar över när jag inser att alla jeans, utom ett par som jag inte använt på ett år, ligger i tvätten. Det är mitt jobbs fel tänkar jag medans jag muttrande börjar försöka dra, slita, åla och pressa mig i jeansen som jag är tvungen att använda denna dag. Ja, hade inte mitt jobb varit så slitsamt och kräva så mycket av mig energi så hade jag orkat tvätta på kvällarna och då hade jag haft rena sköna jeans nu. Istället får jag kämpa i en kvart med att få upp de vedervärdiga jeansen över lår och rumpa. Det är förgräsligt, måste de göra så små kläder. Hur tänker de egentligen, storlek 36 eller 42 ska väl inte spela så stor roll, inte om de skulle tillverka kläderna på ett bättre sätt. Ja, jag kanske har gått upp ett kilo eller två men det är inte mitt fel att de börjat göra godispåsarna så himla stora, eller att alla dessa matprogram gör mig hungrig varje kväll. Tänker samtidigt som jag snabbt borstar tänderna att jag nog ska maila tv och påpeka att deras val av program gjort att jag gått upp i vikt.

Fast jag egentligen inte har tid väcker jag barnen. Att de sedan blir sura på mig för att jag återigen försovit mig tycker jag känns fruktansvärt orättvist. Det är väl inte mitt fel att de inte kan sköta sig själva. När elvaåringen sedan blir ännu surare för att jag inte lyfter ner en kopp till henne högt uppifrån köksskåpet med orden att jag inte hinner för jag har bråttom och att det minsann inte är mitt fel att hon är så kort, känner jag att de ställer alldeles för mycket krav på mig. Alltså ska jag behöva göra allting eller?

När äntligen skor, jacka är på plats kutar jag till bussen, bara för att flåsande med blodsmak i munnen nästan framme vid busshållsplatsen, få se hur den åker i från mig. Detta är inte okej! Den där bussen kan aldrig passa tiderna, den var garanterat för tidig igen. Säkert den där sura busschauffören som körde, hon gör det garanterat med flit. Med blodstoppsvärkande lår, eftersom blodtillförseln genom benen tydligen stoppas när man har så här för mycket för tighta jeans, och med svettiga armhålor på grund av sprinterloppet jag nyss sprang, får jag helet enkelt sitta och vänta på nästa buss. Inser när jag tittar på klockan att jag inte kommer hinna till jobbet i tid i dag heller. Rycker på axlarna, och tänker att det är ju bussens fel.

Väl på jobbet kommer irritationen återigen krypande när mina kollegor och chefen måste vara så överkänsliga och bli sura bara för busschauffören inte kunde sköta sitt jobb på rätt sätt. Skulle jag ha fixat det också, se till att hon skötte sitt jobb, helt ofattbat vilka krav alla har. Jag är ju här nu. Det de pratat om på mötet innan jag kom var säkert bara strunt ändå och garanterat inget som jag inte klarar mig utan. Ser att mitt skrivbord är överbelamrat med arbete och känner att irritationen som just var påväg att rinna av återigen börjar sjuda inom mig. Den där chefen vi har, han bara ger mig mer och mer arbete och ingen tid. Vad tror han att jag är en maskin eller? Slänger snabb blick över kollegornas skrivbord och ser att deras bord är städade och nästan tomma förutom pennställ, dator och tidskriftssamlare. Jaha, det är som jag känt på mig och anat länge. De gör ingenting på dagarna, det syns ju långa vägar.

Efter en hård dag med att sortera pappershögarna på skrivbordet är jag helt slut att de förfärliga jeansen klämt hela min nederdel av kroppen sönder och samman gör knappast humöret bättre. Väl hemma möts jag av en sambo som upprört viftar med några papper han håller i näven. Vaddå inkasso och obetalda räkningar? Nu tycker jag allt känns sådär orättvist igen. Varför har han inte betalt dem för då, om det nu var så bråttom? Eller varför har han inte sagt till lite tidigare istället för att göra så stor sak av det och vara så dramatisk? Efter att han argt påpekat att han påminnt mig flera gånger, samt loggat in mig på banksidan och ställt datorn på bordet åt mig och frågar varför jag inte gjorde det då, känner jag att det blir lite jobbigt. Han fattar verkligen ingenting. Hur menar han att jag ska komma ihåg det. Var säker så att jag var tvungen att göra något viktigare, eller så var det knas med internet. Konstiga människa, han får väl skylla sig själv att han inte gjorde det åt mig, dessa orimliga krav hela tiden.